annonsutrymme
annonsutrymme
My Helmner är sångerska i Indevotion.
Foto: Candice Lee Olin
KULTUR/NÖJE
Publicerad 110922 13:11. Uppdaterad 110922 13:16.
Det var dags för årets Parkfestival i Oskarshamn gångna helgen. Jag var där andra dagen och de som är intresserade av lite mer om mina omdömen om musiken får leta upp måndagens Nyheterna.
Jag kan bara konstatera att det var god klass på en hel del av de som framträdde med Indevotion och Lånad Tid som helt i en klass för sig.
Som så många gånger förr slås jag av vilken skillnad det är på den här sortens evenemang i Oskarshamn och i Kalmar. Jag menar tillställningar där det i första hand spelar lokala band och för den delen också arrangemang där det finns anknytning till något studieförbund eller kommunalt engagemang.
Nu gjordes detta av Roque Club, en musikförening av entusiaster. Vilket ofta är en helt annan grej och till det bättre än när det görs av vissa studieförbund eller kommunanställda.
Jämför en sådan här tillställning i Oskarshamn med en i Kalmar och kvaliteten på de lokala banden är alltid genomsnittligt ofantligt mycket högre i Oskarshamn.
Band som tillhör lokala musikföreningar och studieförbund är extremt mycket bättre i Oskarshamn än i Kalmar om man tar det över hela linjen på den här sortens evenemang.
Det där kan göras på väldigt olika sätt. Såväl från arrangörsled som publikt. I Oskarshamn kommer alltid betydligt fler på en sån här tillställning. Det är fler som är intresserade av att lyssna och många är kvar hela dagen. Även de som spelar i något band.
Medan det i Kalmar under väldigt lång period alltid varit precis tvärtom. När band 1 spelar står det ett tiotal kompisar till dem och lyssnar.
Sedan försvinner de och publiken byts helt ut när band 2 spelar. Det blir sällan särskilt många. Och banden själva är till stor del likgiltiga och försvinner snabbt från platsen när de gjort sina minuter på scenen.
Vilket är förödande. Att de som själva spelar i band ska vara intresserade av att lyssna på övriga band i samma sits är och har alltid varit livsviktigt för att det lokala musiklivet ska blomstra.
Den där likgiltigheten slår ibland också igenom bland arrangörer som kan vara på väldigt olika vis. Att studieförbund står bakom spolningar som de inte på minst vis marknadsför är inte ovanligt. Jag har vid åtskilliga tillfällen sedan hört ansvariga stå och klaga över att det inte kommer folk. Men hur ska publik kunna komma till ett arrangemang de inte känner till?
För några veckor sedan var jag på ett lokalt arrangemang i Kalmar. Där ett studieförbund stod som ansvarigt. Under någon programpunkt, som väl ansågs mer fint, fanns vad som tycktes vara varenda individ med någon form av anknytning till studieförbundet på plats i någon slags funktionärsroll. Men någon timme senare, när en lokal artist som har lite publik spelade hade i stort sett varenda person från arrangörs- och funktionärsleden försvunnit. Och detta var en lördag eftermiddag och arrangemanget pågick inte mer än cirka tre timmar.
På tal om märkliga arrangör så kan det i extremfall vara riktigt lustigt och komiskt. En och annan slår det över för när deras amatörism kopplas till storhetsvansinne.
Nyligen skulle jag bevaka ett arrangemang för tidningens räkning och kontaktade den ovana arrangören som slog alla rekord på det området. Som först blev glad men efter en stund ringde tillbaka och krävde att vi skulle skriva lika mycket och likvärdigt om var och en som spelade på tillställningen.
Otroligt korkat naturligtvis oavsett om det bara beror på ren dumhet eller okunnighet eller något annat. Självklart sa ansvariga i ledningen här på tidningen att vi naturligtvis inte skriver om det arrangemanget.
Nu är det klart att Peter Glyt ska spela charmknutte i årets sommarföreställning på Bastionen i Kalmar.
Idag tänkte jag lyfta fram två starka musikprofiler som nyligen har lämnat oss. Brukar inte göra det så ofta. Det är ju ganska många välkända eller viktiga musikprofiler som lämnar livet varje månad. Senaste veckorna har exempelvis Davy Jones från Monkees, Ronnie Montrose och Louisiana Red avlidit.
Men här tänkte jag då lyfta fram två namn som kanske inte alla känner igen. Dory Previn och Michael Davis som bägge lämnade oss nyligen.
Det är lekfullt och kreativt, samtidigt som Ulla Wennberg levererar skarp samhällskritik i sina bilder.
På elektronikvaruhuset Best Buy i New York känns personalen igen på blå polotröjor och beigea khakibyxor. En dag för något år sedan kommer det in en person i butiken, klädd likadant. Och sedan en till. De köper inget, plockar inte bland varorna utan bara glider omkring bland hyllorna. Till slut är det 80 personer klädda som personalen, som låtsas som att de är där av en tillfällighet.
En minimalistisk poesikonsert, det bjuder Jacques Werup på. Tillsammans med Johan Bergström kommer han till Kalmar på torsdag.
Det bjöds möjligheter till musik i Kalmar och dess närhet rätt många dagar förra veckan.
Det särklassigt bästa först. Utmärkta metalbandet Frantic Amber dök plötsligt upp i Kalmar och spelade på Harrys. Nästan utan någon marknadsföring.
Tillvarons buller innehåller väldigt mycket tystnad.
Tystnaden däremot kan vara väldigt mycket fylld av innehåll.
Håller man tyst hör man sig själv.
Magen kurrar. Hjärtat bultar. Tinningarna susar. Tarmarna vrider sig i sin knådande syssla.
Det har varit en vecka med väldigt mycket livemusik av olika slag. Klassiska storheter, välkänt och spännande nya namn jag aldrig hört tidigare i stilmässigt stor blandning.
Vi människor är ena konstiga djur. För att få ordning på verkligheten behöver vi se den som mönster, som strukturer. Men med stelnande mönster kommer fördomarna, som blir våra kryckor i verkligheten. Vi vet hur det är.
Ståuppkomikern Özz Nûjen har gjort jättesuccé med sin föreställning "Dålig stämning".
I ett brev till Norstedts förlag den 20 januari 1942 formulerade sig Frans G Bengtsson så här:
”Att skriva böcker är inte något större nöje, för mig åtminstone, men att ha en sådan som denna skriven känns verkligen tillfredsställande.”
Två av de mer personliga och egensinniga komikerna inom svensk standup har besökt Kalmar den senaste veckan. Två som gör sin komik på vitt skilda sätt.
Jag såg en film häromdagen. En sådan jag inte trodde gjordes längre.
Nader och Simin – en separation. Iransk film av Asghar Farhadis.
Det började med att jag ännu en gång läste Konstellation, Niklas Schiölers fina bok om tre stora mästare: Ludwig van Beethoven, Tomas Tranströmer och J-O Waldner. En tonsättare, en poet, en pingisspelare.
|
| Läs mer på bloggen Adeen anser |
När Tommy Körberg står på scen kan man förvänta sig en högklassig föreställning. Efter att sett honom live mängder av gånger känns det numera som en garant för hög klass.
Hasse Holmberg / Scanpix
Varför snackar äldre tanter så mycket?, frågade en ung bekant.
I år blir det hiphop på visfestivalen i Västervik – Jason ”Timbuktu” Diakité kommer att uppträda på den första av de tre festivaldagarna i sommar.
Visst blir man upprörd!
Jag brukade tro att om Arnaldur Indridasons kriminalromaner från Island har ett budskap så är det att man inte ska resa dit.
|
| Läs mer på bloggen, Adeen anser |
Det bästa soloalbumet på länge.
På torsdag spelar den italienska gitarristen Elena Casoli i Oskarshamn.
Med vinexperten Bengt Frithiofsson är årets uppställning i ”Let’s dance” komplett.
Det brukar i mediala svängar ofta råda en föraktfull inställning mot musik och artister som hållt på ett par år. Det är förstås mestadels komiskt.
Foto: Per Englund
Du är efter två år är tillbaka på Kalmar Teaters scen för en ny konsert där.
Kommer ni ihåg Englandskravallerna 2011. Fattiga områden som framtiden lämnat bakom sig. Plundring, inbrott, mordbrand och upplopp. Knappt ett halvår sedan och redan passerat av nya eländen i nyhetsfloden.
Häromdagen läste jag att den svenska filmcensuren är avskaffad.
|
| Länk till bloggen: Adeen anser |
Foto: Bertil Ericson/Scanpix
Loreen har i dag 670 551 anledningar att vara glad.
Loreen tippas vinna en jordskredsseger i Melodifestivalen. Utmanarnas hopp står till juryn, men SVT:s nya regler innebär fördel för den som är stor favorit bland tittarna.
Mellons två mest omskrivna herrar förbereder sig. På att vinna. Har ni hört, va?
|
| Läs också: Schlagerbloggen |
Ska Loreen klara trycket? Eller gynnar det rent av hennes motståndare att allt ljus riktas mot henne?
En svartvit stumfilm har tagit Hollywood med storm. Franska ”The artist” besegrade både Scorsese och Woody Allen i kampen om årets Oscarsstatyett för bästa film.
Jag var bekant med en humanekolog, som forskade på människa och revir.
Så här har ni aldrig sett Sean Penn förut.
I ”This must be the place” spelar han en övervintrad hårdrockare med melankolisk min och en frisyr som inte kan beskrivas – den måste ses.

Sök i webbsidan
annonsutrymme