Tongångar

Peter R Ericson

Underskattad svensk musiker och kompositör

Tommy Granlund

KULTUR/NÖJE

Publicerad 100701 09:02. Uppdaterad 100701 10:19.

Idag tar jag lite kort upp tre nya skivor.

Lättviktspop med tyska Eurovisonvinnaren Lena album, slamrig garagerockbetonat på eget vis med gruppen My Way och den något uppmärksammade Sandi Thom med bluesrock. Därtill en omfattande box med en underskattad svensk musiker och kompositör.

Lena

My Cassette Player

Tyska Lena vann årets Eurovision Song Contest och vinnarlåten Satellite är en typisk radiohitlistelåt av idag. Catchy, välgjord och irriterande tjatig och simpel.

Annars finns här viss charm. Titellåten My Cassette Player är en lättsam låt med bra melodiskt flyt och en viss naiv charm.

Det handlar hela vägen om simpel rätt monoton pop med enkla effektiva rytmer.

Lättviktspop som har en viss charm. Åtminstone när den avlyssnas i små doser.

My Way

Älta

(Rhythm Ace Recordings)

De lär ha gjort som debut 2004 och den sägs varit mer akustisk.

Nu är det en mix av ny americana och indiepräglad garagerockslammer som gäller. Fräckt larmigt gitarrsound. Gitarrer som brötar och trycker sig fram igenom ett annars ganska americana/countryrock färgat mer melodiskt ljudbygge.

I sina bästa stunder är det riktigt lyckat. Vackert, skört och sedan med de hårda gitarrdånen som ligger över allt och larmar på sitt egna lilla vis.

Låten Oscarmaterial larmar nästan i samma spår som Dinosaur Jr.

Ja, grunderna är välbeprövade. Men My Way är ett friskt inslag i gitarrslammerrocken. De låter inte riktigt som några andra. Det finns en nerv i mötena mellan vackert och rått, mellan melodier och gitarrdån. Och framförallt tar låtarna inte de väntade vägarna, tvärtom är det tämligen oförutsägbart.

Sandi Thom

Merchants And Thieves

(Guardian Angels)

Sandi Thoms första skiva gav henne en del framgångar men jag antar att hon fortfarande är ett okänt namn för de flesta.

Hon gör låtar som är i traditionell radioanpassad countryrockstil. Välljudande men alltför ordinärt och opersonligt för att engagera eller kännas värt att bry sig över.

Sedan gör hon också bluesrocklåtar. Schablonfylld bluesrock som inte heller det känns som annat än ett ordinärt standardharvande.

Någonstans däremellan finns ett par låtar som är betydligt bättre.

Show No Concern är kanske inte någon uppseendeväckande låt det heller men på den här plattan sticker den ut markant över allt schablonmässigt standardgods. Där finns en känslighet i Sandis röst som får det att leva. Även The Sadness är en skön låt. På dessa båda är det soft med en vital blueskänsla.

Peter R Ericson

Three Colours

(Lovande Projekt)

Peter R Ericson är en välkänd gitarrist, kompositör, sångare, producent. Gjort musik till film och Tv. De som känner till honom vet att Peter är en gitarrist av hög kaliber. Har spelat med många svenska toppnamn. Sedan väldigt länge med i Anders F Rönnblom Band. Gjort ett tiotal egna album.

Även om du inte reagerar på namnet Peter R Ericson är det mycket troligt att du känner till minst en av hans låtar. Sommarkort (En Stund På Jorden) var väldigt populär med Cornelis Vreeswijk och därför tror naturligtvis de flesta att det var Cornelis egen låt. Men det var Peter R Ericson som gjorde den.

Nu har Peter R släppt en fyra-cd-box. Tre med inspelningar från de senaste sex sju åren och en bonusskiva med äldre material som legat ohört.

De fyra skivorna har döpts till The Blue Album, The Red Album, A White Album och Forgotten Songs The Forgotten Stories.

A White Album är mycket filmiskt. Musik som lätt riskerar att bli skvalig men som lever främst tack vare Peters gitarrspel. Så snyggt, livfullt och fyllt av vackra stämningsfulla klanger.

The Forgotten Songs The Forgotten Stories är rätt finstämt och ofta på gränsen till inställsam radiovänligt med alltid med lite mer nerv, spelat med känslighet som placerar det ovanför radioskval.

The Blue Album. Snyggt, mestadels instrumentalt. Tänkbart som filmmusik fast det inte är så inställsamt tillrättalagt som sådant brukar vara. Det händer saker, musiken rör sig och lever och det fastnar aldrig i filmisk inställsamhet.

The Red Album har inslag som nästan förankras i skvallandskap likt Enya.

Det är på grund av Peter R Ericsons högklassighet som gitarrist på alla vis som det lever, som musiken känns intressant att lyssna på. Han spelar vackert och stämningsfullt. Kompositionerna kan ofta röra sig i närheten av att vara filmisk och lite inställsam eller stundtals snudd på en sån där avslappningsvariant. Men Peter R låter det aldrig helt glida in i den fåran. Hans temperamentsfulla finstämda gitarrspel ställer musiken ovan sådant.

Detta är musik som kräver en vaken engagerad lyssnare. Musik med en väldig bredd, musik som spänner över väldigt stora områden.

I det hela döljer sig också flertalet starka melodier. Och även om in te allt på alla fyra cd känns hyperintressant visar en stor del av kompositionerna en musiker med lite särart.