annonsutrymme
annonsutrymme
Partisekreterare Sofia Arkelsten - moderat partisekreterare med oljeberoende?Foto: Scanpix
OPINION
Publicerad 101029 05:38. Uppdaterad 101029 08:32.
Knappt hade Moderaternas nya partisekreterare Sofia Arkelsten börjat värma stolen på partikansliet innan hon utsattes för skarp kritik, också från de egna leden. Det handlar om att hon idkat flitig reseverksamhet i sin roll som riksdagsledamot och sitt partis talesperson i miljöfrågor.
Att vi behöver politiker som reser, skaffar sig intryck och vidgar sina vyer är självklart.
Förtroendevalda som mest sitter inlåsta och isolerade på sina kammare bakom fördragna gardiner och klurar på svåra samhällsproblem blir sällan konstruktiva och framgångsrika.
Väsentligt mer tveksamt - och rent av klandervärt - blir det däremot om dessa studieresor betalas av kommersiella företag, istället för av partier eller riksdagen.
Nog för att det finns privata företag som ägnar sig åt välgörenhet och nog för att det säkert finns några som även har vissa samhällsintressen för ögonen.
Men det är svårt att tro att höga chefer i ett multinationellt storföretag skulle se det som en omistlig insats för demokratin om de betalar för att några riksdagsledamöter ska se företagets anläggningar utomlands och sedan gemensamt avnjuta mat och några flaskor rödvin på en exklusiv restaurang.
För alla med minsta insikt om vad som ytterst avgör ett företags överlevnad - nämligen att tjäna pengar och göra vinst - inser att sådana resor ytterst handlar om helt andra saker.
Självfallet är det en fråga om att antingen, direkt eller indirekt, påverka förtroendevalda att tycka och tänka på ett visst sätt eller att, åtminstone, få någon liten motprestation i form av ett beslut för besväret.
Blåögd och naiv får man inte vara.
I just Sofia Arkelstens fall handlar det om flera sådana utflykter.
Bland annat har hon bjudits på en så kallad studieresa till Sydfrankrike av oljebolaget Shell samt till Finland av en lobbyorganisation vid namn Forum för energi och tillväxt.
Väl hemma i fosterlandet spred Arkelsten sedan vackra ord om just Shells storstilade miljöintresse både från riksdagens högtidliga talarstol samt på sin blogg.
Efter sin resa i Finland, där hon bland annat studerade byggandet av en ny kärnkraftsreaktor, röstade hon igenom möjligheten att bygga nya sådana anlägningar också i Sverige.
Vi kan nog utgå ifrån att varken Shell eller kärnkraftslobbyisterna efter detta kände att de pengar som de investerat i riksdagsledamot Arkelsten var kastade i sjön.
Nu ger Sofia Arkelsten detdåliga omdömet ett ansikte. Men säkert har även andra riksdagsledamöter låtit sig bjudas av privata företag och lobbyorganisationer på intressanta utflykter till fjärran land.
Om det varit fråga om mutbrott ska nu utredas av åklagare. Troligen kommer också denna utredning att läggas ner, eftersom liknande utredningar inte har gått till åtal.
Men detta till trots finns det anledning för förtroendevalda att vara utomordentligt försiktiga med att låta sig bjudas på resor med vistelser på hotell och andra arrangemang.
För en förtroendevald handlar det nämligen om någonting som tar lång tid att vinna men är lätt att förlora - förtroende.
När man skriver sina riksdagsmotioner och voterar i riksdagen gäller det att ha ryggen fri och ett kliniskt rent samvete.
En förtroendevald ska alltså inte agera på ett sådant sätt att någon kan misstänka att det uppdrag man egentligen har från väljarna är köpt eller påverkat av starka särintressens lobbyverksamhet.
I just Moderaternas fall blir frågan ännu mer komplicerad. Partiet har genom åren tagit emot tiotals miljoner i gåvor, samtidigt som det vägrar avslöja från vem.
I Sverige av år 2010 vet vi alltså inte om någon med framgång har lagt fram en bunt sedlar på bordet framför partiets ledning och sagt att denna får Moderaterna om det lovar att utse en särskild person till ett uppdrag eller fattar ett visst politiskt beslut i den händelse att partiet hamnar i regeringsställning.
Själv har partiet gjort det till en affärsidé att misstänkliggöra sjuka och arbetslösa för att fuska med sina ersättningar.
Men när Moderaternas egna grumliga affärer är på tapeten bara himlar partiets företrädare med ögonen och, som det brukar heta, "beklagar" om någon "uppfattar" något på ett annat sätt än vad det egentligen är.
Som om det vore fel på förståndet hos alla oss andra. Som om vi inte skulle begripa någoting alls.
Inte heller Sverige, det har vi sett flera exempel på inte minst de senaste månaderna, är fritt från korruption.
Arkelstens flitiga reseverksamhet på privata bolags bekostnad och Moderaternas hemliga partibidrag bidrar inte till att ge en bild av motsatsen.
Ser och hör i media (10-11 maj) att utrikesminister Carl Bildt äntligen tagit ett ordentligt initiativ när det gäller de fängslade svenska journalisterna i Etiopien. I en av våra stora dagstidningar kunde man läsa följande: Det uppskattades att jag var här på plats och framförde de svenska ståndpunkterna, säger Carl Bildt.
Om en svensk politiker avfärdar hemlöshet som ett problem, med argumentet att de allra flesta villaägare i exempelvis Täby faktiskt har någonstans att bo, skulle det naturligtvis uppfattas som ett uttryck för en ironisk talang i samma klass som manusförfattarna hos Monty Python.
Socialisten François Hollandes övertygande seger i franska presidentvalet är en seger för ekonomiskt förnuft, social rättvisa och politisk anständighet och får stor betydelse för hela Europa. Efter sitt tillträde om några dagar, utser Hollande en ny regeringschef.
Det har de senaste dagarna utsänts intressanta rökpuffar från både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Inför 2014 års val tycks det inte aktuellt med någon formell rödgrön koalition.
I artikel betonade jag särskilt att det är att ta ansvar för välfärden genom att se över dess finansiering. Det finns ingen ambition att montera ner välfärdsstaten som du klistrar på mig och Centerpartiet, tvärtom.
Väldigt roligt och hoppingivande att smålänningen, glasarbetargrabben och metallaren Karl-Petter Thorwaldsson ser ut att bli LO:s nye ordförande efter avgående Wanja Lundby-Wedin.
Veckans mest uppmärksammade inrikespolitiska händelse var Agenda-debatten med partiledarna. Inte för att ämnena var särskilt nya. Det var också mest de vanliga förutsägbara replikskiftena, men både Löfven och Jonas Sjöstedt debuterade och dem var man ju litet nyfiken på.
Skillnaden mellan att vara principiell och pragmatisk är att den som uttrycker sig principiellt har en övertygad ståndpunkt som inte förändras med omständigheterna, medan den pragmatiske kan tänka sig att ändra uppfattning beroende på hur verkligheten ser ut.
Så här i deklarationstider stiger det alltid fram debattörer som menar att skattesystemet nått vägs ände och måste reformeras.
Historien om Centerpartiets uppgång och fall är berättelsen om ett parti som gång förmådde fånga den gröna vågens tidsanda, men som nu helt saknar fingertoppskänsla inför stämningarna i det svenska samhället.
Nya för pensionärerna dystra prognoser kommer från Pensionsmyndigheten. Efter två år med en viss återhämtning är det dags att skriva ner pensionerna igen 2014 och för 2015 är det dags för en mycket begränsad återhämtning.
Att döma av vissa opinionsmätningar har den socialdemokratiska uppgången bromsats och partiet landar runt 35 procent.
Det är svårt att förstå den närmast barnsliga inställning som de borgerliga partierna demonstrerade under söndagens partiledardebatt i SVT, att Stefan Löfvens invit om en energipolitisk överenskommelse förutsätter att han redovisar en skarp S-linje i just kärnkraftsfrågan.
Om en politiker skulle säga att under de kommande 20 åren så vore det önskvärt att den tiondel som tjänar mest, får 76 procent mer i plånboken att röra sig med, samtidigt som tiondel som tjänar minst bara får sju procent, så vore vederbörande förmodligen omgående politiskt död.
Eftersom det i svensk politik på senare tid har blivit viktigare att inte göra fel än att göra rätt, så kunde man förvänta sig en tam och rätt försiktig partiledardebatt under söndagsskvällen.
Klubbad av en gristung förkylning försvann långhelgen i ett febrigt töcken och jag var inte fit for fight för något utemöte på första maj, så jag missade denna tillställning för första gången sedan 1973.
Det är en för normalt funtade människor alldeles självklar slutsats som ligger bakom LO-ekonomernas vårrapport om de ekonomiska utsikterna, nämligen att när exporten sjunker måste produktion och sysselsättning stimuleras genom ökad inhemsk efterfrågan.
Det var jag som bröt utvecklingen av den ökande sjukfrånvaron. Det skedde under perioden 2002–2006. Jag var arbetslivsminister i den socialdemokratiska regeringen och ansvarig för sjukförsäkringen.
Det bästa med den löneuppgörelse som träffades i långhelgen för 350 000 kommunalt anställda var att parterna vägrade att underordna sig Medlingsinstitutets rigida tvångströja på 2,6 procent. Parterna Kommunal och SKL tog istället ansvar för en egen uppgörelse som låg något högre, men väl inom den det samhällsekonomiska utrymmet.
Man kan knappast beskriva Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons första skuggbudget som något samhällsomstörtande alster.

Sök i webbsidan
annonsutrymme