annonsutrymme
annonsutrymme
Vanmakt och fattigdom. Varför talar inte våra politiker om de arbetslösas situation?
Foto: JESSICA GOW/Scanpix
OPINION
Publicerad 111012 08:29.
Efter att ha följt sommarens politiska debatt, regeringens budget och oppositionens alternativ, dröjer sig frågan kvar varför så få, om ens någon, av våra politiska företrädare talar om de människor som drabbats av arbetslöshet.
När frågor om arbetslösheten diskuteras handlar det uteslutande om någonting som finns på avstånd och som handlar om tillväxt och samhällsekonomi.
Ord som investeringar, arbetslinje, drivkrafter och produktivitet flyger genom luften. Det kan självfallet vara viktigt.
Vad däremot arbetslöshet innebär för enskilda människor talas det sällan om. Det är synd, eftersom arbetslöshet innebär ett svårslaget och obegripligt slöseri med mänsklig skaparkraft.
Ty människor som drabbas av den ofärd som arbetslöshet representerar har ofta någonting viktigt att berätta.
Om den nedbrytande känslan av att inte vara behövd, om otryggheten att oroa sig för räkningarna vid månadsskiftet, om frånvaron av delaktighet på en arbetsplats, om vanmakt, om en självkänsla som successivt vittrar sönder.
Arbetslöshetens elände är alltså någonting betydligt större och allvarligare för enskilda människor än några svårtydda krumelurer i ett sterilt tabellverk.
Men när frågan inte behandlas så i den politiska debatten, när denna ofärd inte artikuleras med närvaro av människor av kött och blod, när frågan reduceras till att bara bli någonting som tillväxten ska klara av, så riskerar också problemet minska i betydelse och behandlas därefter.
Kanske är det vad vi nu ser. Kanske är det också därför som frågan om en bra ersättning vid arbetslöshet inte längre är lika brännande, trots att det på många sätt är mycket värre att vara arbetslös i dag än förr.
För 15-20 år sedan hade det varit otänkbart att acceptera en arbetslöshet på dagens nivåer.
Vi hade fått se fackföreningar fylla långa demonstrationståg, medier lyfta fram enskilda människoöden i arbetslöshetens spår och forskare göra utläggningar om vad detta helvete betyder i människors vardag.
Vi hade också fått se politiker som både talade om frågan med hetta och lidelse och som i praktisk politik gjorde kampen mot arbetslösheten till den allt annat överskuggande uppgiften.
Men förmodligen är det så enkelt och skrämmande att det svenska samhället håller på att vänja sig vid en arbetslöshet på nästan åtta procent – som om det vore en naturlag, omöjlig att göra någonting åt.
För vår del förstår vi inte denna vanmakt. Särskilt angeläget att fokusera på är de människor som drabbas av långvarig arbetslöshet; de många som inte kommer ut på arbetsmarknaden även om antalet nya jobb skulle växa till.
Och egentligen borde detta samhällsproblem inte vara omöjligt att göra någonting åt. Det är en fråga om att prioritera.
Varför skulle det, exempelvis, vara omöjligt att låta 50 000 långtidsarbetslösa få ett jobb inom kommuner, landsting och ideella organisationer; under villkor som fack och arbetsgivare kommer överens om?
Varför skulle det vara omöjligt att garantera varje ung människa, säg under 26 år, rätt till ett jobb, en aktiv åtgärd eller en utbildning, inom en månad efter att ha anmält sig arbetslös?
Varför skulle det vara omöjligt att pressa tillbaka den öppna arbetslösheten ner under tre procent?
Förmodligen är det så att den som inte kan beskriva ett samhällsproblem som människor känner igen, faktiskt saknar den äkta insikten om dess allvar och därmed inte har förmågan att med kraft angripa det.
Då återstår att tala om sänkta skatter, uppluckrat anställningsskydd och riskkapitalavdrag, långt borta från enskilda människors ångest och skam när grannarna går till jobbet.
Ett första steg för den politiker som verkligen vill sätta upp kampen mot arbetslösheten högst på dagordningen måste vara – gärna i dagens partiledardebatt i riksdagen – att tala om vad arbetslösheten betyder för de som drabbas.
Och med lite mer känsla och inlevelse än vad många av dagens politiker hittills haft förmågan till.
Ser och hör i media (10-11 maj) att utrikesminister Carl Bildt äntligen tagit ett ordentligt initiativ när det gäller de fängslade svenska journalisterna i Etiopien. I en av våra stora dagstidningar kunde man läsa följande: Det uppskattades att jag var här på plats och framförde de svenska ståndpunkterna, säger Carl Bildt.
Om en svensk politiker avfärdar hemlöshet som ett problem, med argumentet att de allra flesta villaägare i exempelvis Täby faktiskt har någonstans att bo, skulle det naturligtvis uppfattas som ett uttryck för en ironisk talang i samma klass som manusförfattarna hos Monty Python.
Socialisten François Hollandes övertygande seger i franska presidentvalet är en seger för ekonomiskt förnuft, social rättvisa och politisk anständighet och får stor betydelse för hela Europa. Efter sitt tillträde om några dagar, utser Hollande en ny regeringschef.
Det har de senaste dagarna utsänts intressanta rökpuffar från både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Inför 2014 års val tycks det inte aktuellt med någon formell rödgrön koalition.
I artikel betonade jag särskilt att det är att ta ansvar för välfärden genom att se över dess finansiering. Det finns ingen ambition att montera ner välfärdsstaten som du klistrar på mig och Centerpartiet, tvärtom.
Väldigt roligt och hoppingivande att smålänningen, glasarbetargrabben och metallaren Karl-Petter Thorwaldsson ser ut att bli LO:s nye ordförande efter avgående Wanja Lundby-Wedin.
Veckans mest uppmärksammade inrikespolitiska händelse var Agenda-debatten med partiledarna. Inte för att ämnena var särskilt nya. Det var också mest de vanliga förutsägbara replikskiftena, men både Löfven och Jonas Sjöstedt debuterade och dem var man ju litet nyfiken på.
Skillnaden mellan att vara principiell och pragmatisk är att den som uttrycker sig principiellt har en övertygad ståndpunkt som inte förändras med omständigheterna, medan den pragmatiske kan tänka sig att ändra uppfattning beroende på hur verkligheten ser ut.
Så här i deklarationstider stiger det alltid fram debattörer som menar att skattesystemet nått vägs ände och måste reformeras.
Historien om Centerpartiets uppgång och fall är berättelsen om ett parti som gång förmådde fånga den gröna vågens tidsanda, men som nu helt saknar fingertoppskänsla inför stämningarna i det svenska samhället.
Nya för pensionärerna dystra prognoser kommer från Pensionsmyndigheten. Efter två år med en viss återhämtning är det dags att skriva ner pensionerna igen 2014 och för 2015 är det dags för en mycket begränsad återhämtning.
Att döma av vissa opinionsmätningar har den socialdemokratiska uppgången bromsats och partiet landar runt 35 procent.
Det är svårt att förstå den närmast barnsliga inställning som de borgerliga partierna demonstrerade under söndagens partiledardebatt i SVT, att Stefan Löfvens invit om en energipolitisk överenskommelse förutsätter att han redovisar en skarp S-linje i just kärnkraftsfrågan.
Om en politiker skulle säga att under de kommande 20 åren så vore det önskvärt att den tiondel som tjänar mest, får 76 procent mer i plånboken att röra sig med, samtidigt som tiondel som tjänar minst bara får sju procent, så vore vederbörande förmodligen omgående politiskt död.
Eftersom det i svensk politik på senare tid har blivit viktigare att inte göra fel än att göra rätt, så kunde man förvänta sig en tam och rätt försiktig partiledardebatt under söndagsskvällen.
Klubbad av en gristung förkylning försvann långhelgen i ett febrigt töcken och jag var inte fit for fight för något utemöte på första maj, så jag missade denna tillställning för första gången sedan 1973.
Det är en för normalt funtade människor alldeles självklar slutsats som ligger bakom LO-ekonomernas vårrapport om de ekonomiska utsikterna, nämligen att när exporten sjunker måste produktion och sysselsättning stimuleras genom ökad inhemsk efterfrågan.
Det var jag som bröt utvecklingen av den ökande sjukfrånvaron. Det skedde under perioden 2002–2006. Jag var arbetslivsminister i den socialdemokratiska regeringen och ansvarig för sjukförsäkringen.
Det bästa med den löneuppgörelse som träffades i långhelgen för 350 000 kommunalt anställda var att parterna vägrade att underordna sig Medlingsinstitutets rigida tvångströja på 2,6 procent. Parterna Kommunal och SKL tog istället ansvar för en egen uppgörelse som låg något högre, men väl inom den det samhällsekonomiska utrymmet.
Man kan knappast beskriva Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons första skuggbudget som något samhällsomstörtande alster.

Sök i webbsidan
annonsutrymme
På vilket sätt?
Skrivet av: Undrande läsare den 12 oktober 2011 11:30