annonsutrymme
annonsutrymme
Finanspolitiska rådet är inte överdrivet imponerat av Anders Borg. Foto: Scanpix
OPINION
Publicerad 080516 02:32.
Det finanspolitiska rådet, som leds av den ultraliberale ekonomiprofessorn Lars Calmfors, presenterade i går sitt första omdöme om finansminister Anders Borgs fögderi. Trots att Calmfors står nära Borg i dennes syn på den ekonomiska politiken kan man inte uppfatta saken annorlunda än att finansministern bara får betyget knappt Godkänt.
Direkt underkänt blir det när det gäller att höja avgifterna till a-kassan som kallas "ett misslyckande som helt i onödan minskat anslutningen till a-kassan".
Finanspolitiska rådet har av naturliga skäl inte kunnat ta ställning till förslaget om obligatorisk a-kassa som en utredning föreslog i går och som i praktiken innebär en skattehöjning med 5 000 kronor om året för den miljon människor som står utanför a-kassan.
Ännu mer kategoriskt är rådet i sitt fördömande av den nya fastighetsskatten som missgynnar näringsverksamhet eftersom investeringar i bostäder blir betydligt attraktivare.
Huspriserna i överklassreservaten rakar i höjden. Det negativa omdömet är knivskarpt, närmast sarkastiskt. "En anmärkningsvärd kontrast till regeringens ambitioner att på andra områden grunda politiken på forskning", heter det och Anders Borgs finansdepartement läxas upp för att man bättre måste dokumentera sina analysunderlag.
Men finansdepartementet fårännu mer smäll på fingrarna i rapporten. Det måste kännas generande för detta gamla auktoritativa maktcentrum i Rosenbad att bli betraktat som ett ställe fyllt av glada amatörer.
Rådet sablar ner den ekonomiska redovisningen och konstaterar att det utifrån regeringens vår- och budgetpropositioner inte går att få en helhetsbild av den offentliga sektorns ekonomiska ställning.
Inte heller Anders Borgs aktiviteter tillsammans med socialförsäkringsministern, "Kommandoran" Husmark Pehrsson, att försämra villkoren för de sjukskrivna får någon nåd av ekonomerna.
Effekterna för att få sjukskrivna tillbaka i arbete är liten och åtgärderna ger arbetsgivarna för svaga incitament för att hjälpa de sjukskrivna tillbaka till jobbet, heter det.
Det är medandra ord inte särskilt många rätt som Anders Borg och hans gäng har gjort, enligt ekonomerna.
Inte ens sänkningarna av arbetsgivar-avgifterna för vissa grupper får godkänt eftersom effekterna är osäkra.
Det enda som får tummen upp av ekonomerna är jobbskatteavdraget och den sänkta a-kassan, eftersom det kommer att öka utbudet av arbetskraft.
Men ökningen hittills av antalet sysselsatta orsakas inte av jobbskatteavdraget. Finanspolitiska rådets skriver: "De senaste två årens sysselsättningsuppgång beror dock i huvudsak på en positiv konjunkturutveckling".
Sysselsättningsökningen startade i mitten på 2005 för att eskalera 2006-07 i en extrem högkonjunktur. Det är dessutom utomordentligt tveksamt om sänkningen av a-kasseersättningarna har betytt något alls för att öka jobben.
Mest beröm får Anders Borg av Calmfors råd för det som inte gjorts.
Vare sig ett borttagande av värnskatten, som folkpartiet krävt, eller en höjning av gränsen för statlig inkomstskatt är någon effektiv politik.
Således betydligt mer ris än ros i deras rapport.
Ser och hör i media (10-11 maj) att utrikesminister Carl Bildt äntligen tagit ett ordentligt initiativ när det gäller de fängslade svenska journalisterna i Etiopien. I en av våra stora dagstidningar kunde man läsa följande: Det uppskattades att jag var här på plats och framförde de svenska ståndpunkterna, säger Carl Bildt.
Om en svensk politiker avfärdar hemlöshet som ett problem, med argumentet att de allra flesta villaägare i exempelvis Täby faktiskt har någonstans att bo, skulle det naturligtvis uppfattas som ett uttryck för en ironisk talang i samma klass som manusförfattarna hos Monty Python.
Socialisten François Hollandes övertygande seger i franska presidentvalet är en seger för ekonomiskt förnuft, social rättvisa och politisk anständighet och får stor betydelse för hela Europa. Efter sitt tillträde om några dagar, utser Hollande en ny regeringschef.
Det har de senaste dagarna utsänts intressanta rökpuffar från både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Inför 2014 års val tycks det inte aktuellt med någon formell rödgrön koalition.
I artikel betonade jag särskilt att det är att ta ansvar för välfärden genom att se över dess finansiering. Det finns ingen ambition att montera ner välfärdsstaten som du klistrar på mig och Centerpartiet, tvärtom.
Väldigt roligt och hoppingivande att smålänningen, glasarbetargrabben och metallaren Karl-Petter Thorwaldsson ser ut att bli LO:s nye ordförande efter avgående Wanja Lundby-Wedin.
Veckans mest uppmärksammade inrikespolitiska händelse var Agenda-debatten med partiledarna. Inte för att ämnena var särskilt nya. Det var också mest de vanliga förutsägbara replikskiftena, men både Löfven och Jonas Sjöstedt debuterade och dem var man ju litet nyfiken på.
Skillnaden mellan att vara principiell och pragmatisk är att den som uttrycker sig principiellt har en övertygad ståndpunkt som inte förändras med omständigheterna, medan den pragmatiske kan tänka sig att ändra uppfattning beroende på hur verkligheten ser ut.
Så här i deklarationstider stiger det alltid fram debattörer som menar att skattesystemet nått vägs ände och måste reformeras.
Historien om Centerpartiets uppgång och fall är berättelsen om ett parti som gång förmådde fånga den gröna vågens tidsanda, men som nu helt saknar fingertoppskänsla inför stämningarna i det svenska samhället.
Nya för pensionärerna dystra prognoser kommer från Pensionsmyndigheten. Efter två år med en viss återhämtning är det dags att skriva ner pensionerna igen 2014 och för 2015 är det dags för en mycket begränsad återhämtning.
Att döma av vissa opinionsmätningar har den socialdemokratiska uppgången bromsats och partiet landar runt 35 procent.
Det är svårt att förstå den närmast barnsliga inställning som de borgerliga partierna demonstrerade under söndagens partiledardebatt i SVT, att Stefan Löfvens invit om en energipolitisk överenskommelse förutsätter att han redovisar en skarp S-linje i just kärnkraftsfrågan.
Om en politiker skulle säga att under de kommande 20 åren så vore det önskvärt att den tiondel som tjänar mest, får 76 procent mer i plånboken att röra sig med, samtidigt som tiondel som tjänar minst bara får sju procent, så vore vederbörande förmodligen omgående politiskt död.
Eftersom det i svensk politik på senare tid har blivit viktigare att inte göra fel än att göra rätt, så kunde man förvänta sig en tam och rätt försiktig partiledardebatt under söndagsskvällen.
Klubbad av en gristung förkylning försvann långhelgen i ett febrigt töcken och jag var inte fit for fight för något utemöte på första maj, så jag missade denna tillställning för första gången sedan 1973.
Det är en för normalt funtade människor alldeles självklar slutsats som ligger bakom LO-ekonomernas vårrapport om de ekonomiska utsikterna, nämligen att när exporten sjunker måste produktion och sysselsättning stimuleras genom ökad inhemsk efterfrågan.
Det var jag som bröt utvecklingen av den ökande sjukfrånvaron. Det skedde under perioden 2002–2006. Jag var arbetslivsminister i den socialdemokratiska regeringen och ansvarig för sjukförsäkringen.
Det bästa med den löneuppgörelse som träffades i långhelgen för 350 000 kommunalt anställda var att parterna vägrade att underordna sig Medlingsinstitutets rigida tvångströja på 2,6 procent. Parterna Kommunal och SKL tog istället ansvar för en egen uppgörelse som låg något högre, men väl inom den det samhällsekonomiska utrymmet.
Man kan knappast beskriva Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons första skuggbudget som något samhällsomstörtande alster.

Sök i webbsidan
annonsutrymme