annonsutrymme
annonsutrymme
Mona Sahlin versus Fredrik Reinfeldt. Nu börjar det likna något. Foto: Scanpix
OPINION
Publicerad 091216 04:08.
Det kallas för ett politiskt storbråk. Statsminister Fredrik Reinfeldt och oppositionsledare Mona Sahlin riktar nu sina rallarsvingar mot varandra i kölvattnet på regeringens sjukförsäkringsreform som i dagarna justerades av riksdagen.
Reinfeldt hävdar - motsägelsefullt - i regeringsorganet Dagens Nyheter att "Mona Sahlin framställer det som att hon har en annan politik än regeringen fast hon inte har det" samtidigt som han slår fast att oppositionens politik är "den bäst bevarade hemligheten i Sverige just nu".
Sahlin menar att oppositionen kommer att avskaffa den tidsgräns i sjukförsäkringen som den borgerliga riksdagsmajoriteten infört samt att "skillnaderna är stora när det gäller synen på hur inslussningen till arbetslivet ska ske".
Det är ingen tvekan om att de bägge statsministerkandidaterna är i luven på varandra och gärna, baserat på sina respektive politiska övertygelser, har ett litet gräl inför öppen ridå.
Alternativet blir tydligare och skiljelinjerna lite klarare.
Äntligen, är vi nogmånga som skulle vilja säga. Svensk politik har alltför länge varit två nyanser av grått. Konflikter har tonats ner av rädsla för att förlora mittenväljarna som alla säger sig vilja vinna.
Denna av väljarna upplevda skuggboxning har skett samtidigt som många säger att det inte är någon skillnad i politiken längre och att alla politiker är av samma skrot och korn.
Men frågan om sjukförsäkringen är en tydlig vattendelare, såväl sakpolitiskt som ideologiskt. Den speglar de olika värderingar som de politiska alternativen bärs av.
Ju längre högerut på den politiska skalan som vi kommer, desto mer pessimistisk syn på människan och hennes handlande konstaterar vi. Finns det minsta lilla fördel, så drar sig ingen för att försöka vinna den, även om det sker på andra människors bekostnad, hävdas det.
Ty alla är vi, enligt högerns sätt att se det, egentligen bara skrupelfria fuskare - och då särskilt de som redan är utsatta.
Alltså: låt den enskilde bära sina egna risker, sänk skatten och dra ner ersättningen till sjuka och arbetslösa. Då skiljs agnarna från vetet.
Till vänster är det en annan syn på människan som gäller. Där sägs att de allra, allra flesta vill arbeta och göra rätt för sig. Men alla kan vi bli sjuka eller arbetslösa. Sjukdom kan slå blint.
Den som drabbas av olycka bör få en hjälpande hand av dem som för tillfället befinner sig på livets solsida.
Därför behövs skatter som är av sådant slag att vi kan betala en social trygghet som omfattar alla - och trygga människor vågar mer än rädda. Det kallas för omfördelning och jämlikhet.
Det är mot bakgrundav dessa, vitt skilda sätt att se på människan och det samhälle i vilket hon verkar, som sjukförsäkringsdebatten ska ses.
Där regeringen vill sätta stopp för sjukersättning efter en viss tid och tvinga sjuka till arbetsförmedlingen för att sätta dem i arbete, så vill oppositionen att sjukas arbetsförmåga ska kunna prövas men inte att de ska bli av med sin ersättning under tiden.
Otrygghet står mot trygghet, hjärtlöshet mot solidaritet, stjälp mot hjälp, höger mot vänster.
Statsminister Reinfeldt säger sig nu vilja att valet 2010 blir en folkomröstning om arbetslinjen. Det är alldeles utmärkt.
En regering som har misslyckats så grovt med att hävda sysselsättningen och som nu driver igenom sina utförsäkringar har knappast särskilt mycket att vinna på en sådan kraftmätning.
Ser och hör i media (10-11 maj) att utrikesminister Carl Bildt äntligen tagit ett ordentligt initiativ när det gäller de fängslade svenska journalisterna i Etiopien. I en av våra stora dagstidningar kunde man läsa följande: Det uppskattades att jag var här på plats och framförde de svenska ståndpunkterna, säger Carl Bildt.
Om en svensk politiker avfärdar hemlöshet som ett problem, med argumentet att de allra flesta villaägare i exempelvis Täby faktiskt har någonstans att bo, skulle det naturligtvis uppfattas som ett uttryck för en ironisk talang i samma klass som manusförfattarna hos Monty Python.
Socialisten François Hollandes övertygande seger i franska presidentvalet är en seger för ekonomiskt förnuft, social rättvisa och politisk anständighet och får stor betydelse för hela Europa. Efter sitt tillträde om några dagar, utser Hollande en ny regeringschef.
Det har de senaste dagarna utsänts intressanta rökpuffar från både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Inför 2014 års val tycks det inte aktuellt med någon formell rödgrön koalition.
I artikel betonade jag särskilt att det är att ta ansvar för välfärden genom att se över dess finansiering. Det finns ingen ambition att montera ner välfärdsstaten som du klistrar på mig och Centerpartiet, tvärtom.
Väldigt roligt och hoppingivande att smålänningen, glasarbetargrabben och metallaren Karl-Petter Thorwaldsson ser ut att bli LO:s nye ordförande efter avgående Wanja Lundby-Wedin.
Veckans mest uppmärksammade inrikespolitiska händelse var Agenda-debatten med partiledarna. Inte för att ämnena var särskilt nya. Det var också mest de vanliga förutsägbara replikskiftena, men både Löfven och Jonas Sjöstedt debuterade och dem var man ju litet nyfiken på.
Skillnaden mellan att vara principiell och pragmatisk är att den som uttrycker sig principiellt har en övertygad ståndpunkt som inte förändras med omständigheterna, medan den pragmatiske kan tänka sig att ändra uppfattning beroende på hur verkligheten ser ut.
Så här i deklarationstider stiger det alltid fram debattörer som menar att skattesystemet nått vägs ände och måste reformeras.
Historien om Centerpartiets uppgång och fall är berättelsen om ett parti som gång förmådde fånga den gröna vågens tidsanda, men som nu helt saknar fingertoppskänsla inför stämningarna i det svenska samhället.
Nya för pensionärerna dystra prognoser kommer från Pensionsmyndigheten. Efter två år med en viss återhämtning är det dags att skriva ner pensionerna igen 2014 och för 2015 är det dags för en mycket begränsad återhämtning.
Att döma av vissa opinionsmätningar har den socialdemokratiska uppgången bromsats och partiet landar runt 35 procent.
Det är svårt att förstå den närmast barnsliga inställning som de borgerliga partierna demonstrerade under söndagens partiledardebatt i SVT, att Stefan Löfvens invit om en energipolitisk överenskommelse förutsätter att han redovisar en skarp S-linje i just kärnkraftsfrågan.
Om en politiker skulle säga att under de kommande 20 åren så vore det önskvärt att den tiondel som tjänar mest, får 76 procent mer i plånboken att röra sig med, samtidigt som tiondel som tjänar minst bara får sju procent, så vore vederbörande förmodligen omgående politiskt död.
Eftersom det i svensk politik på senare tid har blivit viktigare att inte göra fel än att göra rätt, så kunde man förvänta sig en tam och rätt försiktig partiledardebatt under söndagsskvällen.
Klubbad av en gristung förkylning försvann långhelgen i ett febrigt töcken och jag var inte fit for fight för något utemöte på första maj, så jag missade denna tillställning för första gången sedan 1973.
Det är en för normalt funtade människor alldeles självklar slutsats som ligger bakom LO-ekonomernas vårrapport om de ekonomiska utsikterna, nämligen att när exporten sjunker måste produktion och sysselsättning stimuleras genom ökad inhemsk efterfrågan.
Det var jag som bröt utvecklingen av den ökande sjukfrånvaron. Det skedde under perioden 2002–2006. Jag var arbetslivsminister i den socialdemokratiska regeringen och ansvarig för sjukförsäkringen.
Det bästa med den löneuppgörelse som träffades i långhelgen för 350 000 kommunalt anställda var att parterna vägrade att underordna sig Medlingsinstitutets rigida tvångströja på 2,6 procent. Parterna Kommunal och SKL tog istället ansvar för en egen uppgörelse som låg något högre, men väl inom den det samhällsekonomiska utrymmet.
Man kan knappast beskriva Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons första skuggbudget som något samhällsomstörtande alster.

Sök i webbsidan
annonsutrymme