annonsutrymme
annonsutrymme
En kvinna tigger pengar i det som, enligt ett högerinstitut, är världens friaste ekonomi: Hong Kong. Men vems frihet talar vi om - egentligen?Foto: Scanpix
OPINION
Publicerad 100727 09:09.
Sverige har under de senaste åren blivit allt friare. Vårt land stoltserar nu på 21:a plats över länder med störst ekonomisk frihet. Vid mätningen innan var vårt land på plats 26.
Det hävdar i alla fall rapporten "Index of Ekonomic Freedom" som nyligen publicerades av ett amerikanskt konservativt institut.
Med Hong Kong i topp och Nordkorea i botten av de 179 bedömda länderna kan en 21:a plats för vårt land synas vara ett hyggligt resultat.
Säkert kommer vi därför också att få höra de borgerliga budbärarna i årets valrörelse sjunga den nuvarande regeringens lov och prisa dess arbete i den förlovade frihetens tjänst.
"Se så mycket friare vårt land har blivit!", kommer det inte utan entusiasm att utropas på gator och torg.
"Låt inte Sverige förfalla till den ofrihet som rådde under den tidigare S-regeringen!", fyller troligen ytterligare någon ideologisk tungomålstalare i.
Ballonger stiger till väders, konfetti singlar ner, leenden dras ut, gnistrande vita tandrader visas och blommor utdelas.
Men vad mäter egentligenrapporten? Vems frihet är det som har bedömts? Och vilka slutsatser ska vi egentligen dra?
För den som tar sig tid att gå igenom de kriterier som ligger till grund för de i rapporten framlagda uppfattningarna, är det inte svårt att konstatera att det huvudsakligen handlar om frihet för den som äger kapital och som redan är mäktig.
Ju färre lagar och regleringar som finns, ju lägre skatter som tas ut, ju mindre av fackligt inflytande som finns, desto större är nämligen friheten, enligt denna rapport.
Länder som däremot har valt att satsa på en stor gemensam sektor, som väljer att ta ut förhållandevis höga skatter och som försöker skapa en rimlig maktbalans mellan arbetsgivare och arbetstagare, får det alltså svårare än andra att komma högt på listan över ekonomisk frihet.
Sålunda är friheten större i länder som Singapore, Chile och Estland än vad den är i Sverige, även om vårt land nu avancerar.
Men den borgerliga inställningsom det ges uttryck för i denna rapport representerar en mycket snäv syn på frihet, och förtjänar ideologiskt tuggmotstånd.
Frihet för arbetsgivare att slippa fackliga rättigheter värderas exempelvis högre än löntagarnas frihet att behandlas utan godtycke vid uppsägning.
Frihet för kapitalägare att slippa betala skatt på sin förmögenhet uppskattas som så mycket mer värdefull för ett lands frihet än pensionärers frihet att ha ekonomisk trygghet på ålderns höst genom ett starkt pensionssystem.
Frihet för storföretag att slippa regelverk till gagn för miljön ses som viktigare än allas vår frihet att kunna andas frisk luft och dricka rent vatten.
Friheten för välbeställda att slippa betala skatt, för att vi ska ha en vital gemensam sektor, anses ha större tyngd i rapporten än friheten för den som blivit arbetslös att inte behöva lämna hus och hem eller friheten för den som blivit sjuk att inte vara tvungen att skuldsätta sig för att få vård.
För högern är nämligenjämlikhet och trygghet frihetens fiende.
Omfördelning mellan rik och fattig, mellan frisk och sjuk, mellan ung och gammal, mellan stark och svag, ses som ett farligt ingrepp i den ekonomiska frihet som är allt annat överskuggande.
För socialdemokratin är däremot jämlikhet och trygghet frihetens förutsättning.
Först när friheten tillkommer alla, på rättvisa och jämlika villkor, kan vi tala om riktig frihet.
Verklig frihet erövras inte i konkurrens och på andras bekostnad, utan tillsammans med andra.
Och att Sverige nu avancerar på denna ranking säger i själva verket någonting om vad som håller på att hända i vårt land.
Ty det framstår som absurt att friheten sägs ha ökat när sysselsättningen har fallit och arbetslösheten stegrats.
När inkomstskillnaderna blivit allt större och barnfattigdomen vuxit. När lyxbåtarna blivit fler samtidigt som välfärdsarbetarna blivit färre.
När gemensamt ägda apotek har sålts till riskkapitalister i skatte- paradis samtidigt som social-bidragsutbetalningarna exploderat i landets kommuner.
Men det kanske säger någonting om högerns syn på frihet.
Den omfattar nämligen inte alla.
Och en ideologisk debatt om frihet för vem och till vad vore det utmärkt om vi fick i årets valrörelse.
Den globala finanskrisen har ställt en stor del av den arbetsföra befolkningen utanför den reguljära arbetsmarknaden.
Medan det på sina håll diskuteras lämpligheten i bröstpumpar för nyblivna föräldrar - som om det vore valrörelsens huvudfråga - så tycks diskussionen om sysselsättningen och tryggheten på arbetsmarknaden ha kommit i skymundan.
Finansminister Anders Borg aviserar nu ytterligare skattesänkningar - utöver de uppåt 100 miljarder som redan genomförts, och utöver de som alliansen inför nästa mandatperiod redan utlovat.
Det är svårt att tycka illa om Kristdemokraternas Göran Hägglund. Som person ger han ett nyfiket, artigt och välkammat intryck.
Socialdemokraterna aviserar nu en lag om partibidrag. För att förhindra korruption ska stora gåvogivare till de politiska partierna redovisas ordentligt och offentligt.
Att Socialdemokraterna endast fick 28,7 procent i helgens Sifomätning - det sämsta resultatet på 13 långa år - och att Moderaterna nu är största parti samt att alliansen stormar mot egen majoritet, känns säkert som en ovälkommen smäll på käften för S-märkta gräsrötter.
President Barack Obama och demokraterna ligger illa till inför "mellanårsvalen" den 2 november, när bl a hela "huset" (kongressens nedre kammare), en tredjedel av senaten och ett antal guvernörer ska väljas.
Femte valrörelseveckan kom äntligen det rödgröna valmanifestet och det var säkert ett riktigt kattrakande hit och dit innan det blev påskrivet av alla.
Från både höger- och vänstersidan i svensk politiken framhålls nu med bestämdhet att det föreligger två tydliga regeringsalternativ.
De senaste åren har Sverige blivit mer orättvist. Tryggheten har bland annat försämrats för landets äldre befolkning.
Landstingsrådet Ann Hellenborg (MP) har inte bara bjudit på recept på nybakta bröd under mandatperioden, utan har nu också offentligt morrat över att hennes tilltänka efterträdare Jessica Rydell sitter på Vänsterpartiets Johnny Peterssons kontor och jobbar.
Den ideologiska kamphunden Lars Ohly blev som bekant inbjuden till kronprinsessparets storståtliga bröllop. Som enda partiledare valde han av politiska skäl att tacka nej.
Är det någon som gör vågen för det rödgröna valmanifestet? Några skåpmatsförslag som sänkt maxtaxa i förskolan, fri tandvård för de yngre och lagstadgad rätt till heltid som fanns med redan i valrörelsen 2006 har dammats av, men sätter det några hjärtan i brand?
Landstingsrådet Ann Hellenborg (MP) har inte bara bjudit på recept på nybakta bröd under mandatperioden, utan har nu också offentligt morrat över att hennes tilltänka efterträdare Jessica Rydell sitter på Vänsterpartiets Johnny Peterssons kontor och jobbar.
Hör Nyheternas politiska chefredaktör Peter Akinder i en diskussion med SSU-ordföranden Jytte Guteland i radions P1 Morgon.
|
| Hör inslaget här! |
Mindre än ett dygn innan förtidsröstningen inleddes kallade de tre rödgröna partierna i går till presskonferens för att presentera sin gemensamma regeringsplattform.
Det kan inte betecknas som någonting annat än en stor skandal att omsorgstagare i Vimmerby kommuns handikappomsorg tvingats valarbeta för Kristdemokraterna.
Radion avslöjar att mediciner där bäst-före-datum passerats reas ut på Apotek Hjärtat.
Det fanns en tid då svensk politik var enkel att förstå. Allt som Socialdemokraterna var för var Moderaterna emot. Och allt som Socialdemokraterna var emot var Moderaterna för.
En sammanblandning i lördagens krönika ledde till att fel lärarfackboss utnämndes till den veckans aggressivaste lobbyist.
Europa lyser helt med sin frånvaro i årets svenska valrörelse.
Tre veckor till valdagen och fortfarande har inte den Socialdemokratiska valrörelsen lyft från det 30-procentsträsk som man sjönk ner i på försommaren och som man stått och trampat i sedan dess. Varför lyfter inte partiet? Gårdagens Sifo-mätning pekade på 30,8 procent och man får intrycket att även om läget mellan blocken är jämnt, så ser det ut som högeralliansen har medvind. Utsikten att det ska bli fyra år till med Reinfeldt och hans omvända fördelningspolitik med gynnandet av alla som redan har sitt på det torra och missgynnandet av alla utsatta i landet borde väl vara den bästa tändvätskan för alla underprivilegierade, så att de reser sig upp från soffan och masar sig iväg till vallokalen på valdagen. Istället är det de borgerliga som mobiliserar, men valrörelsen pågår ända in i kaklet, eftersom det är 400 000 väljare som inte bestämmer sig förrän på valdagen för vilket parti de ska rösta på. Förra valet skiljde det 120 000 röster, så inget är avgjort än.
Sveriges NyheterLokala annonser från hela landet
|
|
|
|
|
|
|
Vi söker Automationselektriker till vår anläggning i Oskarshamn
Sök i webbsidan
annonsutrymme