– Men det värsta just nu är att det är härifrån som uranet till stora delar av världens kärnvapenproduktion kommer, säger Peter Prebble i kärnkraftshuvudstaden Saskatoon.
När vi under hösten 2009 kör till indianreservatet Wollaston Lake i Kanada möter vi under den 14 timmar långa bilfärden cirka 20 lastbilar med last från de enorma gruvfälten.
Uranpulvret från Rabbit Lake, McArthur River och de andra kanadensiska jättegruvorna i Saskatchewan ska mycket långt. Den första stad som lastbilschaufförerna kör igenom är Saskatoon, som är lika stor som Malmö.
Här har både det kanadensiska bolaget Cameco Corporation, det största uranföretaget i världen, och den franska uran- och kärnkraftsjätten Areva, sina huvudkontor. Cameco och Areva spelar en viktig roll för delstatens ekonomi.
Företagen skapar jobb och är angelägna om att synas så mycket som möjligt i positiva sammanhang. Cameco är till exempel en mycket betydelsefull sponsor till stadens universitet och äger ett njursjukhus i Saskatoon. Både Cameco och Areva marknadsför sig också ofta i stadens teaterlobby samt i diverse kyrkliga sammanhang.

Låter sig köpas upp

– Det upprör mig oerhört att inte ens ett sjukhus kan drivas med offentliga medel utan låter sig köpas upp av de här företagen, som har så mycket smuts på sina fingrar, säger Stephanie Sydiaha.
– Det är skrämmande, för uranindustrin och de här bolagen har ställt till med så mycket bekymmer, menar hon.
Stephanie Sydiaha är en av miljörörelsens mest betydelsefulla företrädare i Saskatoon. En annan är Peter Prebble, före detta politiker och numera aktiv i organisationen Saskatchewan Environmental Society. Han kan förstå att uranföretagen behöver anstränga sig för att framstå i gynnsam dager.
– Min allra främsta invändning är att det är med uran härifrån Saskatchewan som stora delar av världens kärnvapenarsenal har byggts upp, säger Peter Prebble när vi träffar honom på en glassbar i Saskatoon.
– Det tycker jag är oerhört jobbigt, och en skam för både den här provinsen och för hela landet.
– Samma sak när det gäller utarmat uran, som används som ammunition i stor skala i Irakkriget och som ställer till med oerhörd skada både för folket där, men också för de amerikanska soldaterna själva.
– Det handlar om uran som hämtats härifrån, säger Peter Prebble.
Utarmat uran är en restprodukt från framställningen av kärnbränsle.
Det kan användas som strålningsskydd i samband med röntgenundersökningar.
Mer omdiskuterat är att det också används som material i stridsvagnar och i pansarbrytande ammunition.

Förgiftar cellerna

När ammunitionen träffar sitt mål blir det till finfördelat pulver, som kan komma in i människors kroppar genom lungor och mage och in i njurar och lever och förgifta celler.
Rapporterna om hur irakiska barn efter Kuwaitkriget drabbats av cancer och missbildningar efter denna krigföring har varit många.
Misstankar finns om att de sjukdomar som ett stort antal återvändande amerikanska soldater drabbats av har orsakats av utarmat uran.
Det var också Camecos företrädare, statliga Eldorado, som i Port Radium i de Nordvästra Territorierna i Kanada på 1940-talet bröt det uran som användes till att framställa de kärnvapenbomber som sprängdes över Hiroshima och Nagasaki i Japan i augusti 1945.
Även i Port Radium orsakade brytningen stora konsekvenser för ursprungsbefolkningen, indianerna.Undersökningar som gjorts i Saskatchewan, fram till och med 1970-talet, har visat att onormalt många av urangruvarbetarna drabbats av lungcancer.
Nationella statliga studier har gjorts när det gäller 65 före detta gruvarbetare som jobbade i Beaverlodge-gruvan mellan 1950 och 1980. Alla dog i lungcancer.
Men enligt gruvbolagen, Health Canada som är landets motsvarighet till Socialstyrelsen, och den ansvariga kontrollmyndigheten Canadian Nuclear Safety Commission (CNSC), finns inga tecken eller bevis på att de som jobbar i gruvorna idag drabbas hälsomässigt på något sätt.
Kevin Scissons på CNSC:s lilla huvudkontor för gruvkontroll i centrala Saskatoon vågar till och med slå fast att brytningen inte har någon negativ miljöpåverkan alls på samhällen i norra Saskatchewan.
– Vi har en lag i Kanada som innebär att det kan få rättsliga följder om bolagen inte uppfyller kraven för brytningen. Vi kan stoppa brytning om den inte följer reglerna.
– Vi har dock inte behövt göra det de senaste åren, säger Kevin Scissons också.
– 1998 eller 1999 stoppade vi en. Det hade ingenting med hälsoproblem eller miljöpåverkan att göra, utan handlade om att de inte hade fått tillstånd till att köra igång en viss process i brytningen. Då blev det ett stopp på ungefär en månad, berättar Kevin Scissons.