Otroligt konstig musik

Om inte, du har missat något unikt. Det är inte lätt att beskriva i ord vad det handlar om.

Sunkit är en mycket speciell klubb som funnits i tolv år. Med mottot att lyfta fram "incredibly strange music". Något de lyckats utmärkt med. Underliga inspelningar, skivor som är dåliga eller bra, märkliga eller konstiga på ett förtjusande sätt. Eller för att uttrycka det enkelt "udda och bortglömd populärmusik". En gång i månaden sedan tolv år tillbaka har Ny-Magnum och Burt von Bolton missionerat kärleksfullt för musik som är?.ja speciell.

Jag var uppe i Stockholm när de hade tioårsjubileum och efter att ha upplevt den fantastiska kvällen kunde inget hålla mig ifrån Debaser när det för några dagar sedan var dags för 12-årsjubileumsfesten. Som var minst lika speciell. En fantastiskt rolig kväll.

Sunkit har lyft fram en hel del bortglömda inspelningar från några decennier tillbaka och gett dem klassikerstatus. Skivor som länge varit bortglömda eller i många fall sådana som i stort sett ingen hörde när de kom men nu dyrkas av väldigt många.

Sixten Jansson är den störste enskilde artisten. Han hade faktiskt kultstatus i Sverige redan innan Sunkit föddes. Han sjöng på talangtävlingar och vann en vokalisttävling hemma på Åland i slutet av 1970-talet. Vilket ledde till att han faktiskt fick göra en singel på svenska EMI 1980. Don´t Stop The Music är en fantastiskt svängig sak och Sixtens sångstil trotsar alla gängse regler, tolkningar och uppfattningar om hur man kan sjunga. Om jag möjligen ska försöka beskriva något så ?.ger jag upp. Det går inte att fånga i ord.

För att citera Sixten själv "säga vad man vill men jag är nog en väldigt bra scenpersonlighet". Och där träffar han perfekt. När jag såg honom för två år sedan trodde jag knappt det var sant. Det blev en lika stor upplevelse andra gången.

Och faktiskt har Sixten Jansson fått en ny karriär genom Sunkit. På de senaste fem åren har Sixten gett ut två fullängds-cd som har några alldeles enastående låtar. Hur det går till vete tusan men att en man som har svårt med ton och takt kan sjunga med sådant sväng är en gåta.

Sixten var alltså med även för två år sedan och har däremellan framträtt en del i Finland.

Men till detta jubileum hade Sunkit lockat fram ännu en kultartist och en av Sunkits stora favoriter. Och efter att ha sett Kerstin Banana Bylén på scenen vet jag inte vad som återstår att se fram emot. Hon heter något annat men under namnet Kerstin Banana Bylén var hon flitigt förekommande på scen och kabaret i Stockholm under 1980-talet. Hon blev känd för sin galna humor och sin förkärlek för bananer. Jodå. Bananer. Hennes mest kända låt är "Kär I Dig Banan" och hon uppträdde ofta klädd i - just det - bananer och inget mer.

Nu stod hon åter på scen, helt svartklädd och utan bananer men naturligtvis sjöng hon sina "Ta Mej Till Bananlandet" och "Jag Är Så Kär I Dig Banan" den sistnämnda såg den entusiastiska publiken till att hon fick sjunga tre gånger. Och precis som Sixten hade även Kerstin Banana nyskrivna låtar på programmet.

Debaser var fullsmockat och en mer entusiastisk publik är ytterst sällsynt. Och såväl discjockeyseten som när husbandet Sunkit All-Stars, de kompade också stjärnartisterna, spelade sin egen avdelning med ett dussintal Sunkitklassiker, främst dansbandslåtar från 1970-talet med enastående roliga texter, låtar som ingen brydde sig om då men som bland Sunkits vänner blivit klassiker, fick alla att sjunga med entusiastiskt.

Mustachen är möjligen tidernas största låt i den här världen. Här Finns det Plats För Vitaminer och Mårtensson är ett par andra som det jublades högljutt åt.

Och om någon undrar över dessa låtar så vill jag påstå att Här Finns Det Plats För Vitaminer förutom en obegripligt flippad text faktiskt var en musikalisk sensation när den kom 1973, schlagermetal decennier innan Black-Ingvars dök upp och blev stora. Och artisten som var sådan föregångare är ingen mindre än Sten Nilsson.

Vad som slår en är att Sunkit lockar alla sorters publik. Att det är en äkta kärlek till det underliga som firar stora triumfer med Sunkitkvällarna. Och att den publik som kommer är minst sagt brokig. Unga popmänniskor, typiska hårdrockfans, några verkliga musikkonnässörer, välkända högklassiga musiker. Ja mixen är påtaglig.

Frågan är när det blir dags för nästa jubileumsfest. Jag hoppas detta blir årligt återkommande numera. Frågan är bara vilka kultartister som ska letas fram till en nästa gång. Flera av de allra största Sunkitstjärnorna finns ju inte i livet längre. Annars hade förstås Ingegerd Sudden Eriksson varit drömartisten.

Men det räcker långt med Sixten Jansson och Kerstin Banana Bylen även nästa gång.