Snyggt men inte slätt

EMIL JENSEN

"Emil Jensen"

(Adrian Recordings)

Betyg: + +

Efter ihärdigt sommarturnerande, senast med självaste Lars Winnerbäck, borde många ha fått upp ögonen för Emil Jensen. Han är inte mer ä n den stora hiten från genombrottet. Den är tyvärr svår att hitta här, men jag hoppas verkligen att den fina "Benen är läkta" kommer spelas i många hem. Om inte annat bara för det vackra pianointrot.

David Stark/TT Spektra

PIHLIS

"Framgång förlåter allt"

(Svedjebruk/Warne)

Betyg: + + +

För drygt två år sedan släppte Pihlis sin debut "Nu skiter jag i allt och blir gravid". Jag gillade den väldigt mycket. Den var extremt enkel i sin produktion och hade ett tilltal som var naivt, kaxigt och ibland alldeles bedårande. När Pihlis nu släpper sin andra skiva har han haft råd och lust att fila mer på produktionen - och jag vet inte om jag gillar det. Ibland finns det där bedårande tilltalet kvar, men det blir liksom inte lika direkt när det låter så proffsigt. Det är poppigare också, fler hookar, mer radioanpassat. Ibland låter det lite som Olle Ljungström. Jag är lite kluven till "Framgång förlåter allt". Kanske är jag lite rädd för att Pihlis är på väg att förlora det där tilltalet som verkligen bara var hans.

Kalle Dixelius/TT Spektra

JAMES YORKSTON

"When the haar rolls in"

(Domino)

Betyg: + + + +

"Haar" är inte holländska utan ett skotskt ord som betyder "kustdimma". Titeln på skivan ska således översättas "När kustdimman rullar in". Och det är precis så det känns att lyssna på den: vardagen känns lite långsammare, allt blir lite dämpat. Det är lågmält berättande, på gränsen till viskande, låtar rakt igenom. Precis exakt det är också James Yorkstones styrka och svaghet. För om man inte lyssnar noga, bara släpper koncentrationen en liten stund, försvinner nästan alltihop i ett viskande surr. Men om man böjer sig ner, lägger örat mot Ipodluren och ägnar hela sin uppmärksamhet till att lyssna - då blir man belönad. För här finns skönhet, stämningar och texter som i det långa loppet gör en till en bättre människa. Det är jag övertygad om.

Kalle Dixelius/TT Spektra

REX THE DOG

"The Rex The Dog Show"

(Hundehaus/Bonnier Amigo)

Betyg: + +

Precis när världens hipsters har kastat ord som "electroclash" och "80-talsretro" i papperskorgen släpper brittiske dj-artisten Jake Williams sitt debutalbum. "Man, dog, machine", deklarerar robotrösten i introlåten och plötsligt befinner vi oss på ett pastellfärgat tonårsdisco, som om det vore 2005 om och om och om igen. Han älskar sin synthpop, vältrar sig i bubbliga vintageljud, tidiga Depeche Mode-basgångar, smattrande trummaskiner och melodier lika smittosamma som rabies.

Rex The Dog är således ljudet av en gymtokig Jack Russell-terrier på speed, i lila träningskläder och benvärmare, som fortfarande viftar på svansen åt daterade remixer av The Knife och The Sounds.

Ni fattar själva hur enerverande det blir efter några lyssningar.

Nils Johansson/TT Spektra

LINDSTRÖM

"Where you go I go too"

(Smalltown Supersound/Dotshop)

Betyg: + + + + +

Antar att ordet "you" i titeln på Lindströms nya album syftar på själva musiken. Den skäggige norrmannen tar sina låtar i hand och följer med dem genom rymden, till en planet där episka 70-talssynthar, pulserande rytmer och bedårande meloditeman möts i en sällsam hybrid.

Och den här gången har han ingen brådska.

I protest mot de senaste årens fragmentiserade, slit och släng-baserade bloggelectro i mp3-sfären väljer Lindström ett rakt motsatt förhållningssätt, med tre lååånga låtar som kräver ditt tålamod.

Titelspåret svävar iväg i en halvtimme och utrymmet är oändligt för nyanser som sakta tillåts växa fram. Basslingan minner om det instrumentala partiet i Michael Jacksons "Thriller", gitarren är funkigt synkoperad, klockspelen klingar vackert och allteftersom antar låten grandiosa proportioner - den bästa syratripp du kan tänka dig utan droger.

"Grand ideas" är bombastisk psykedelia i 2000-talet och avslutande "The long way home" lånar gitarrerna från svenska Studio, Lindströms närmaste musikaliska själafränder, innan allting förvandlas till vemodig, filmisk boogiedisco.

Kalla det "kosmisk house", "fjorddisco", what-have-you-not...

I slutändan suddas alla gränser ut och kvar finns bara tre briljanta stycken musik.

Nils Johansson/TT Spektra

GET WELL SOON

"Rest now, weary head! You will get well soon"

(City Slang/Bonnier Amigo)

Betyg: + + + +

Tyske Konstantin Groppers band Get Well Soon har fått kritiker att strössla fina betyg över debutalbumet med ett av årets längsta titlar, och nu är det dags för resten av Europa att upptäcka den egensinnige 25-åringen.

"Rest now, weary head! You will get well soon" är den typ av popalbum som det är svårt att linda fingrarna runt. Gropper hoppar mellan genrer - det är stundom rockigt, stundom folkligt och ibland flyttar en full blåsorkester ackompanjerad av handklapp, havsbrus och samplingar in i studion. Oftast är arrangemangen stora, på gränsen till pompösa, och visst - det spretar, men det spretar på ett sätt som får mig att hela tiden vilja ha mer, mer av infall och vackra melodier.

Daniel Åberg/TT Spektra