Tommy Nilsson var en av artisterna som uppträdde på sommarens spelningar på Larmtorget. Foto: Scanpix
KULTUR/NÖJE
Sommarens Larmtorgetunderhållning avslutades för ett par dagar sedan.
Efter en hel del tidigare underligheter skedde en klar förbättring förra året med ett betydligt bättre program som helhet.
I år har det på papperet varit svagare än förra året. Hur det som helhet fallit ut tänker jag inte säga något bergsäkert om eftersom jag inte varit närvarande på alla kvällar.
Nivån styrs förstås av att det är gratis underhållning för publiken. Som sådan är det mestadels okej.
De mest välkända artisterna är sådana vars popularitet idag är en skugga av vad det en gång varit. Ställ till exempel Tommy Nilsson eller dagens Barbados på en scen och ta en normal entreavgift för konserter idag så skulle publiksiffran vara synnerligen minimal.
Det är obestridliga fakta.
Vilket förstås inte är någon som helst kvalitetsvärdering. Bäst av de kvällar jag sett har just Tommy Nilsson varit. En grym röst och känslig sångare har han alltid varit. Med en lika ojämn repertoar som alltid.
Solklart sämst var CC & Lee. De gjorde ABBA-låtar men hade missat hur ABBA lät. Förutom att det lät platt och livlöst fanns inget i vare sig röster eller instrumentering som ens var i närheten av att låta som ABBA.
Det finns en del svenska ABBA-band och jag har hört flera som varit hopplöst slätstrukna, misslyckade och taffliga. Men CC & Lee var sämre än allt annat.
Det är pinsamt och skamligt att plocka hit ett sådant band från Malmö. Jag är helt säker på att det skulle gå att plocka ihop minst tre sådana band av lokala musiker och röster som med några snabbrep skulle göra samma låtar bättre.
Men de här underhållningskvällarna på Larmtorget har inte så mycket med musiken i sig att göra. Ett speciellt namn lockar naturligtvis en viss publik. Men i stort handlar de här kvällarna om att folk kommer ut och möts, småpratar och hör antingen en artist eller några låtar de gillar eller känner igen.
Det är oftast likadant. Publiken avtar markant under andra halvan. Mest extremt av de kvällar jag besökt var det när Barbados spelade.
Publiksiffran i sig vill jag inte spekulera om, det är alltid svårt att gissa sådant. (De inom kommunen/Stadsfesten som brukar ange publiksiffror skulle troligen säga att det var 8 000) Men låt oss vara mer trovärdiga och rimliga och anta att det var cirka 2 000 personer där när kvällen började så var det ungefär 300 kvar under de sista 30-40 minuterna.
Och det fanns vare sig dåligt väder eller något annat konkret att skylla det på. Jag undrar om det beror på att alla var besvikna på Barbados. Det var i all fall en hel del som var det.
Precis som en del andra var jag häpen över att ett band som Barbados ställer sig på scen med så stor del av sin musik förprogrammerad och fejkar att det spelas live. Det var stundtals så extremt att det blev väldigt märkligt och säkert en del i att det lät så hopplöst stumt och stelt.
Under de här kvällarna har det också hållts en talangtävling varje vecka.
Svensktoppen Nästa är förstås en lite väl höglyftande benämning på en sådan tävling.
Tänk om någon som sjunger en utsliten standardlåt skulle vinna hela tävlingen. Inte skulle väl det få testas för Svensktoppen.
Trettio tävlande har deltagit. Det har varit allt från några rätt falsksjungande personer till en några av riktigt bra klass.
Jag har alltså inte sett alla gånger. Men efter att varit närvarande på mer än hälften och dessutom sett ganska stor del av de övriga tävlande vid andra tillfällen så har jag en hygglig bild av hur startfältet varit.
Givetvis är det svårt att jämföra olika genrer och ofta i sådana här tävlingar är vissa musikgenrer chanslösa redan på förhand.
Några gånger har jag liksom flera andra ganska aktiva musiklyssnare varit häpna över resultatet.
Utan att hört riktigt alla så skulle det var mycket förvånande om inte Ida Sundelius vinner. Hon har en väsentligt högre nivå än alla andra jag hört. Både hennes röst och framträdande i deltävlingen var av hög klass.
Och det är ju ingen nyhet att hon har kvaliteter. Må sedan vara att hennes låt och sång är i en stil där det finns ofantligt många bra röster.
Mina övriga främsta favoriter är av någon anledning inte med till finalen. Att inte Sofia Sparr gick till final i tisdags är något av det mest obegripliga jag hört i liknande sammanhang.
Och jag var verkligen inte var ensam om att förundras över det.
Jag hörde Sofia för ett par veckor sedan framföra åtta tio egna låtar och det var riktigt övertygande. Vispoppigt med en del riktigt fyndiga texter och några klart bra låtar. Kanske hade hon varit med i finalen om hon istället sjungit sin fyndiga låt "Sveriges Yngsta Tant"
En annan som jag vet är klart bra som inte finns med till finalen är Tove Folkesson.
Jag hörde inte den omgången då hon tävlade men det jag hört när jag tidigare sett henne på scen är definitivt klart bättre än många av finalisterna.
KULTUR/NÖJE
Fåglarna är ständigt närvarande i Adam Hedins skapande. När han inte målar finstämda och skarpa fågelporträtt med verklig naturkänsla glider han över mot mer abstrakta fågelformer eller låter humorn göra sig gällande i lätt galna skulpturer.
KULTUR/NÖJE
Sin nya hit beskriver han som ett knippe simpla raggningsrepliker. Men ingen poplåt är bara enkel på Christian Walz nya album.
- Förväntningarna blir enorma när jag lägger så mycket tid på en skiva. Men jag är också 100 procent säker när jag släpper den.