Lugn och harmoni i Stefans verk

- Vi bodde i Påskallavik fram till 1953 då hela familjen flyttade till Närke, berätar Stefan Windahl

- där levde jag hela min tonårstid, på Järnvägsgatan i Kumla, ovanpå en livsmedelsaffär.

- Pappa var vaktmästare och brukade skyffla in kol i den centrala pannan varje morgon.

- Min mor berättade för mig att när jag gick i trean ville jag bli teckningslärare.

Högsta betyget

Det var så att Stefan Windahl hade högsta betyg i teckning i skolan. Och han lovade att söka till gymnasiet, men det blev Capellagården på Öland i stället.

- En av de bästa tiderna i mitt liv. Jag utbildade mig till keramiker, men det fanns även måleri på schemat, som akvarellmålning.

- Det tilltalade mig mer än keramiken och sedan dess har jag bara målat.

Och det är just Stefans sätt att uttrycka sig som tilltalat människor genom åren.

Hans verk rymmer en stillhet, nästan ett meditativt tillstånd som ger betraktaren en upplevelse av lugn och ro.

Landskapen är drömlika, kanske inte ens tagna ur verkligheten.

Till och med en skildring av en mörk vinterdag med snö andas fridfullhet.

Så det kanske inte är så konstigt att Stefan kan leva på sin konst.

Många tilltalas också av att han bjuder på små överraskningar. Som att motivet fortsätter ut på ramen. eller att motivet ser ut som en tavla i tavlan. Eller så kan han placera ett landskap i en uppslagen bok.

- Jag är lugn, harmonisk och glad, inte precis urtypen för en konstnär.

- När jag ställde ut i USA talade de om poesi för själen.

- Jag är skitglad över att jag kunnat leva på det här i 30 år.

- Det där med saker som kommer ur tavlorna, jag vet inte riktigt hur det började, men det ger målningen en extra dimension.

- Jag gillar naturupplevelser överhuvudtaget. NU i helgen var jag ute med vänner och vi hittade en hel kasse med murklor.

Sedan 1979 har Stefan Windahl och hans familj bott i Oskarshamn. Redan då kunde han börja leva på heltid på sitt konstutövande. Vilket inte alltid är alla konstnärer förunnat. Stefan själv menar att det handlar om en kombination av tur och skicklighet.

Till Sao Paulo

- Sedan har jag träffat gallerister som tycker om det jag gör. Numera tar de kontakt med mig.

- Egentligen är marknadsföring jättenkelt. Med åren har jag byggt upp ett kontaktnät av gallerister.

- På sista tiden har det blivit väldigt mycket Stockholm. Jag har grejor utställda på ett galleri på Västerlånggatan.

- Nyligen berättade galleriägaren att ett verk gått till Sao Paulo i Brasilien och ett till Argentina.

- Sådant är roligt att få veta.

Den lilla fågeln

I dag har Stefan sin ateljé på Kungsgatan, där han även har sitt galleri. Så där tillbringar han ofta dagarna. I lugn och ro.

En och annan kommer förstås in, men det kan gå dagar utan att han får ett endaste besök.

- Så helt plötsligt kan dedt ramla in tre- fyra på en dag.

Han har en egenhet till, Stefan, hans lilla fågel som alltid finns med.

Men varför i all världen då?

- Jo förstår du, fågeln är jag. Jag tycker nämligen det känns svårt att lämna en tavla. Med fågeln följer jag med bilden till hemmet där den skall hänga.

Han visar en tavla med en brygga som sträcker sig från ramkanten in mot centrum av tavlan. Den fick han inspiration till när han läste Karin Fossums bok "Brott".

- I boken finns en anställd hos en gallerist. Han hade samlat ihop 120 000 att köpa en tavla för när den rätta dök upp.

- När den dök upp föreställde den en brygga.

- Bryggan visar att livet inte går som på ett snöre. Ibland trampar man på murkna brädor.

Personligt/Stefan Windahl

Ålder: 57 år

Yrke: Konstnär

Familj: Fru och två vuxna söner.

Favoritkonstnär?

- En av dem är David Hockney. Jag gillar hans grejor.

Favoritfärg?

- Det varierar, men blå toner tycker jag om.

Favoritmotiv?

- Naturen, att fånga stämningar.

Favoritlåt?

- Blueberry Hill med Fats Domino. Den skall de få spela på min begravning.