Charmoffensiven

Statsministern har hunnit med att besöka ett halal-slakteri med skyddsmössa på huvudet och de fyras gäng har suttit i Lennart Ekdals utfrågning i TV4.

Partiledarna har nästan dagligen låtit sig fotograferas tillsammans i en sällan skådad charmoffensiv.

Fototillfällena har varit välregisserade, leendena bländvitt segervissa och bakgrundsmiljöerna omsorgsfullt valda utifrån de nyheter som presenterats.

Bara de senaste dagarna har bland annat nyheter från den kommande budgeten om en skattesänkning riktad till pensionärerna, mer pengar till psykiatrin, ytterligare resurser till äldrevården, satsningar på forskningen och havsmiljön och mycket mera lyfts ut i offentlighetens ljus.

Syftet är naturligtvis att visa att regeringen fortfarande har initiativet och gör populära saker som ska få tveksamma väljare att återvända till den av allt fler uträknade regeringen Reinfeldt.

Den senaste iraden av nyheter som prånglats ut av regeringen kom under fredagen på malliga DN-debatt.

Socialministern lät högtidligt meddela att landsting som uppfyllde vårdgarantin skulle kunna få dela på en miljard kronor.

Men man kan inte säga annat än att regeringen försöker göra smått till stort i politiken. Landstingens utgifter för hälso- och sjukvården uppgick förra året till 234 miljarder kronor.

I ljuset av detta framstår en miljard extra mest som symbolik och kosmetika.

Satsningen hade känts både mer seriös och trovärdig om regeringen istället hade höjt statsbidragen till kommuner och landsting rejält, så att de slipper säga upp anställda när lågkonjunkturen nu oundvikligen kommer.

Men det ytliga PR-jippot blev än mer brutalt avslöjat när det gällde den utlovade skattesänkningen till pensionärerna.

Den visade sig bli futtiga 68 kronor per månad för de allra flesta, samtidigt som högavlönade årligen redan hade fått 15 000-20 000 kronor genom förvärvsavdraget.

Syftet med regeringensoffensiv har också varit att visa upp en enad front, en bild av ett regeringsdugligt alternativ, som ska få väljarna att vända ryggen åt den så kallade vänsteralliansen.

Uppenbarligen ser man regeringsfrågan som högeralliansens största tillgång.

När mandatperioden är över vill regeringen ha kunnat visa att den har klarat att sitta i orubbat bo, utan några större strider och konflikter.

Ändå ska man komma ihåg att tre statsråd hittills har fått lämna regeringen och tre nya har kommit till.

Två statsråd - Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò - tvingades avgå därför att statsministern inte hade kompetens nog att granska deras förehavanden innan de utsågs till ministrar.

Det tredje statsrådet - Mikael Odenberg - avgick självmant efter en bitter strid om försvarets ekonomi.

In kom istället Anders Borgs buktalardocka Sten Tolgfors som kritiserats skarpt efter schabblet med FRA-frågan.

Så frågan är om regeringen verkligen har någonting att vinna på att sätta regeringsfrågan i centrum för nästa valrörelse.

Troligen kommer regeringen snarare att värderas för vad den i sak åstadkommit - och med tanke på den lågkonjunktur som nu kommer blir det ingen enkel resa.