Regeringsmakt i förfall

Det är ett agerande som ytterst bevisar att regeringen fullkomligt har tappat greppet och gjort bort sig så det visslar om det.

Regeringen har totalt missbedömt opinionen och visat ett handlag i frågan som får den politiska cirkusen från Ian & Berts tid i början av 90-talet att framstå som värdigt statsmannamässig.

När frågan om att lagreglera FRA:s signalspaning skulle avgöras under försommaren bröt helvetet lös för den borgerliga riksdagsmajoriteten.

Med partipiskan i hand föste gruppledarna in skrämda, motvilliga och hårt ansatta riksdagsledamöter i fållan.

När man väl tvingat igenom en lagstiftning så orkade, ville eller vågade inte de borgerliga beslutsfattarna ta debatten.

Istället låter man nu myndighetens politiske chef ta hela diskussionen också med de borgerliga ledamöter som inte aktivt röstade mot lagen i riksdagen.

Uppgifter som tidigare varit hemligstämplade med hänsyn till rikets säkerhet släpps ut vind för våg - allt för att rädda ansiktet på en regering som förfallit i ansvarstagande och regeringsduglighet.

Statsministern själv befinner sig på ljusårs avstånd från debatten och det är inte utan att man undrar vem som egentligen leder vårt land.

Vi har dessaeländiga veckor och månader fått stå ut med patetiskt gråtande riksdagsledamöter i talarstolen i det parlament som sägs vara Sveriges högsta beslutande församling.

Vi har genomlidit nattliga förhandlingar, spring i korridorer, krismöten, stängda dörrar och "inga kommentarer" från rödögda nyliberaler i det av Stureplanshögern kidnappade gamla ansvarstagande centerpartiet.

Vi har läst hur revoltörer inom inte minst folkpartiet skrivit spaltmetrar på storstadstidningarnas debattsidor som kräver att lagen ska rivas upp och samarbete inledas med oppositionen.

Vi har sett en opposition som först sträckte ut handen till samarbete, fick nobben av försvarsministern, och kort därefter, när presskåren var församlad på Gotland, sade att lagen kommer att rivas upp vid ett regeringsskifte och en ny utredning ska tillsättas.

Regeringens hantering av frågan har varit ovärdig, olustig och obegriplig - och detta i en fråga som sannerligen inte lämpar sig för politisk vanskötsel.

Som medborgare ställervi krav på att de som vunnit vårt förtroende att styra landet fullföljer uppdraget med ansvar, omdöme och balans.

I FRA-frågan kan man inte ens med bästa fantasi och generositet säga att våra makthavare har skött saken väl.

Sverige behöver en underrättelseverksamhet för att trygga vår nationella säkerhet.

Men myndigheternas sätt att arbeta måste ha folkligt och demokratiskt förtroende samt grunda sig på en lagstiftning som inte kränker enskilda och oskyldiga människors integritet.

Det enda rimliga är därför att regering och opposition omedelbart möts och gör upp om hur signalspaningen en gång för alla ska regleras och organiseras.

En genomgång borde göras av hur FRA tidigare har arbetat för att säkerställa att inga lagöverträdelser skett.

Framför allt skulle samförstånd över blockgränsen i frågan vara bra för Sveriges anseende, politikens förtroende och tilltron till regeringsmaktens förmåga att faktiskt styra landet.

I dag efterlämnar hela FRA-frågan en fadd smak i munnen - och det finns åtskilliga inte minst på den borgerliga kanten som borde stå där med skammens rodnad på sina kinder.