Vem var goltuppen?

Pär Nuder försöker nu göra gällande att det aldrig fanns någon tipsare eller att det saknades en koppling mellan socialdemokraterna och Mona Sahlins fall.

Det faller på sin egen orimlighet att affären inte hade någon goltupp. Det fanns gott om socialdemokratiska företrädare och tidningar som inte stack under stol med att de inte tyckte att en 38-årig stockholmsböna som mest gick på magkänsla och intuition var lämplig att inneha landets högsta ämbete. "Klarar hon svåra frågor", frågade Villy Bergström i Dala-Demokraten.

Flera s-riksdagsmän, som Kurt-Ove Johansson och Lennart Nilsson, var också öppet kritiska mot henne. Det fanns tvivel på henne i LO-kretsar och allra mest hätsk var ledningen för Kommunal med Lillemor Arvidsson och Janne Sjödin. De var förgrymmade för att Mona inte stödde de lågavlönade kvinnornas strejk.

Inom LO hade inte alla heller glömt, att det var Mona som i regeringen några år tidigare varit den som försvarat anti-strejklagen med svindyra strejkböter för olagliga strejker. Men fackföreningsfolket är väl inte de som springer till Expressen och skvallrar.

Faktum är att
en vecka innan någon fick Expressens Leif Brännström att kolla upp Monas skuld hos justitiedepartementets ekonomienhet förekom en artikel i Kvällsposten om Monas risiga privatekonomi och det var visst något om en påminnelse från Kronofogden om en bortglömd TV-licens, men det blev inga ringar på vattnet då.

Det fanns också då snack i journalistkretsar om obetalda restskatter. Snacket gick redan då i Rosenbad-kvarteren om Monas kortköp, så det var flera som kände till det. Men det var först när det blev känt att Mona använt sitt tjänstekort för privata inköp som bomben briserade och det ledde till vår hittills största medieaffär.

När man nu betraktar denna hysteriskt uppskruvade händelse, som självklart blev föremål för pressforskarnas intresse, slås man av oförsonligheten och illviljan i medierna och den fullständiga bristen på proportioner. I B-uppsatsen "Megafonens makt" granskades Expressen, DN och Aktuellt och det konstaterades att "elden som brann under den gryta i vilken Mona Sahlin skulle kokas, fick snarare bränsle från aktörernas åsikter än fakta".

Varför denna hätskhet mot henne med så många medvetna förvrängningar? Hon var villebrådet som skulle fällas och då var alla tjuvgrepp tillåtna. Att det var en tjej som var allt annat än blyg och försagd och inte hymlade om att hon ville nå den högsta makten legitimerade den mest närgångna granskningen.

Mona stred som
ett lejon för sin heder, men kapitulerade till slut inför anstormningen och avsade sig först kandidaturen till att bli partiordförande. Därefter avgick hon ur regeringen och var bara kvar i riksdagen i några månader 1996. Hon hade tappat gnistan. "Det är jobbigt att stöta på Pär Nuder och Kurt-Ove Johansson varje dag", skrev hon i självbiografin "Med mina ord".

Men efter två år var hon tillbaka i regeringen igen och var närmast självklar som partiledare nio år senare. För den som satt på Folkets hus läktare 1996 när Göran Persson valdes till ordförande och kände den iskyla som spreds runt Mona Sahlin och utfrysningen av henne där hon satt alldeles ensam och utlämnad är detta en helt osannolik utveckling.

Något sådant lär vi aldrig uppleva mer.