Bo och Aino vill tacka Indien för sina barn

Under februari förra året var de båda i Indien och jobbade på ett barnhem för funktionshindrade i Calcuttas slum.
– Vi tänker åka dit igen. Den här gången som "backpackers". Vi köper alltså bara flygstolar. Sedan ordnar vi allt med boende och övriga bitar på plats i Indien.
Många födda 46 skulle tycka det var en vågad resform. Aino och Bo tittar på varandra och ler.
– Det är ganska kul och utvecklande att ordna med allts själva.
Redan 1975 var paret Lönnqvist i Indien för första gången. Det var innan de hade skaffat barn.
– Jag hade en morbror och moster som varit missionärer där i 40 år. De ville vi skulle komma innan det var försent. De skulle flytta hem och vi var där under tre veckor.
– Kanske var det efter det besöket våra tankar och känslor för Indien väcktes.
Bo och Aino har tre barn, Christian 31 år och född i Bombay, Daniel 30 år, deras biologiska barn och Malvika, 24 år, och född i Calcutta.
– Våra tankar tankar har genom åren växt om att göra en gentjänst för Indien.
Under 2005 var de båda i Indien och träffade dottern Malvika, som sökte sitt ursprung där.
– Christian däremot har inte haft samma längtan.
I början av år 2007 sa Bo upp sin tjänst som kommunchef i Torsås efter 15 år. Han har nu jobb hos organisationen Hela Sverige Ska Leva. Aino är arbetsterapeut.
I februrai förra året gav de sig iväg för volontärarbete i Calcutta.
– Vi har ingen organisation som står bakom oss. Vi jobbar på egen hand och på vårt sätt.
De berättar att det inte är lätt att tränga sig igenom den indiska byråkratin med en annan logik än vår.
Men efter personkontakter på plats lyckades de få jobba på Moder Teresas barnhem.
– Män får inte jobba med "vanliga" barn på barnhem. De alternativ vi fick vara att arbeta med svårt sjuka och döende eller funktionshindrade.
Det barnhem de skulle till låg längst bort i slummen och hade funktionshindrade barn.
– Det tog en taxi 1,5 timme att hitta dit första dan. Men sedan var det tunnelbana och till fots som gällde för oss.
Det som mötte paret Lönnqvist hade inget med svensk omsorg av fysiskt och psykiskt handikappade barn att göra.
– Introduktionen var noll. De barn som bodde där var mellan ett och 17 år och 35 till antalet. Dessutom bodde det en kanin där
– De hade ingenting. I princip handlade det om förvaring, berättar de båda.
En plåtmugg och en plåttallrik plus kläderna på kroppen var vad som fanns till var och en ungefär.
– Någon verksamhet, stimulans eller träning förekom inte. I princip var de i sina spjälsängar hela tiden. Det togs upp när det skulle bytas på dom eller de skulle äta.

Hur var det med personal?
– Det fanns massor av villiga volontärer. Helt underbara ungdomar som ville göra en insats. Vi var väl lite udda. Ett par som jobbade så var inte vanligt.
Några timmar varje dag jobbade Bo och Aino på barnhemmet.
– Torsdagar och söndagar fick inte volontärer arbeta där. Man kan undra hur det sköttes då. Det var bara 2-3 anställda på alla barnen.
Utrustning vi är vana vid fanns inte.
– Ingen tvättmaskin till exempel. Nedkissade och nedbajsade kläder tvättades på en tvättavdelning. En volontär stampade tvätten för att få den ren. Det var inget för kvackelmagade, berättar de båda
– Ibland fanns det heller inte rinnande vatten i kranarna.
De båda hade handsprit med sig för att skydda sig själva.
– Men man vill ju ha tillgång till vatten också.
Aino erkänner att tankarna i början växte om att aldrig återkomma mer
– Men det omprövade jag ganska snabbt. Det ger också en annan känsla när barnen kramar om dig och är glada. Du känner att de tycker om dig. Det är skönt att kunna göra en insats även om barnen glömt bort dig så fort du går. Hos dig själv finns ändå en skön känsla som lever kvar.
Därför blir det alltså snart en ny vända till Indien för paret Lönnqvist och dottern Malvika, som följer med.
Lite pengar har de samlat in för att kunna ordna lite materiellt.
– Vi har två äldre personer som gärna vill vara med och stötta det här. Dessutom har vi varit runt lite och berättat om vad vi har varit med om och det har inbringat en del.
– Efter svenska mått är det inte mycket pengar. Men i Indien gör de underverk.

Vad är det som driver er?
– Människokärlek. Vi vill göra den här insatsen. Vi får också mycket tillbaka och en annan syn på livet än tidigare. Det är så lätt att idag fastna i alla måsten och prylar. Till slut kan man tappa perspektiven i tillvaron.

I "MITT I LIVET" levererar Östran/Nyheternas Janne Adeen avspänd läsning för dig som fortfarande har lust – och aptit på livet!

MITT I LIVET
Varje lördag – bara i ÖSTRAN/NYHETERNA

Vill du tipsa om något du tycker vi ska ta upp i Mitt i livet. Skicka ett mail!