Personligt

Förra veckan utlovade jag en rapport från ett bilorienteringsäventyr i Motorhistoriska Sällskapets regi på Öland förra lördagen. Jag trodde vi skulle hamna i mörker, vilsenhet och illamående. Tre kända begrepp för alla som tävlat i bilorientering.
Men bara mörkret lät infinna sig.

Den gamla kaffepannan med förstoringsglas, lampa och linjal visade sig fungera utmärkt. Ingen vet alltså ännu hur länge en glödlampa håller. Bara den får vara släckt. Över 30 års hållbarhet är alltså härmed bevisat
Det var också minst 30-åriga bilar som fick vara med i tävlingen och vår låg precis på gränsen. Fina dollargrin från 50-talet, nostalgibilar från 60-talet och en och annan 70-talare återfanns i startfältet.
En kollega på startplatsen lät antyda att VW Golf inte alls var någon veteranbil.
Men en motbild gav ett tyskt par som kom vandrande över hamnplanen. De blickade över alla bilar. Plötsligt tändes ett ljus i kvinnans ögon. "Ah, ein alter Golf", utropade hon förtjust. Referensramarna skiljer sig åt alltså åt.
Vi kom knappt ihåg hur tävlingar gick till när vi skulle starta. Men bara kartan och körbeskeden var utdelade klarnade det med en gång. En lurig bana hade min kollega i Färjestaden, Eric Aurenius, lagt upp.
Vi var lite undrande om det verkligen fanns småvägar på Öland. Det visade sig finnas gott om. Fina sådana också utan stenbumlingar.

För den som inte kört bil-ot kan det vara lite svårt att hänga med. Men man ska köra kortaste vägen efter angivelserna och så ska de tävlande också hitta orienteringskontroller och passeringskontroller. Utav någon anledning drivs banläggarna åt att hitta de lurigaste alternativen. Och så ler dom när de tävlande kommer i mål.
Lite sociala inslag fanns också i den här tävlingen med frågesport, kortkonster och pricka ut var man befann sig på kartan. Allt för att få ett bra utslag.
Söder om Färjestaden fanns ett högintressant ställe där vi följde en rätt fin väg.
Helt plötsligt såg jag bilspår sticka in vid sidan. Aha, en vägrätning tänkte jag. Visst var det så och mer än så.
Karta och verklighet hade börjat skilja sig åt. En gammal sidoväg hade blviit den fina vägen och den som var störst på kartan hade nedgraderats. I sådana sammanhang brukar alltid en passeringskontrol dyka upp. Eric höll oss på halster ända till sista metrarna på det vägvalet. Det var när den där kontrollen dök upp Déjà Vu känslan kom. Drygt 30 år sedan sist, men det kändes som tiden stått stilla.

Eric hade också varit lite lurig och lett in oss på vägar där vi förväntade oss passeringskontroller. Men inga dök upp. Då fegade vi lite och körde alternativet bredvid. Nej, det fanns inga där heller.
Den lurigaste PK:n fanns på Almérs parkeringsplats på väg mot Arontorp. Där missade vi att det gick att snedda över p-platsen för att hitta närmaste vägen. Men det var å andra sidan det enda vi gjorde bort oss på. Och det var vi inte precis ensamma om.
Min kartläsare berättade i veckan för sin chef att vi kört bilorientering. Denne undrade då om vi använt hjälmar med pepitarutigt mönster.. Svaret var jen och vi använde heller inte körhandskar eller rattmuff.
För övrigt fortsatte förtretligheterna med rödljus vid Emån även denna vecka. Tio passeringar och alla gånger har det varit rödljus. Till och med när jag körde hem från bilorienteringen mitt i natten var det rödljus.
Nästa vecka ska jag kontakta expertis på statistik.

I "MITT I LIVET" levererar Östran/Nyheternas Janne Adeen avspänd läsning för dig som fortfarande har lust – och aptit på livet!

MITT I LIVET
Varje lördag – bara i ÖSTRAN/NYHETERNA

Vill du tipsa om något du tycker vi ska ta upp i Mitt i livet. Skicka ett mail!