Personligt

Janne Adeen

MITT I LIVET

Det har nu gått precis 40 år sedan Van Morrison släppte sitt första soloalbum, Astral Weeks.

Hösten 1968 var den ett kommersiellt misslyckande, till skivbolagets stora besvikelse sålde plattan bara några tusen ex. Skivbolagsbossarna ville ha en lättsåld platta späckad med hits, de fick något helt annat. Men med åren har Astral Weeks blivit en mytomspunnen klassiker som ständigt vinner nya lyssnare. Många fans menar att Morrison aldrig överträffat denna sångcykel.
Astral Weeks är en stundtals andlöst vacker berättelse om ung kärlek och förlorad oskuld och melankoli och längtan och hur man måste kämpa för att finna sin plats i tillvaron.
Ett par kvällar förra veckan, den 7 och 8 november, firade Morrison skivans 40-årsjubileum med att spela den i sin helhet på Hollywood Bowl i Los Angeles. Konserterna bandades in och ska ges ut nästa år. Alla vi som inte var där får hålla till godo med dvd:n.

Van Morrison går sina egna vägar, har alltid gjort. Och det är just det som gör honom intressant. Han var ingen del av 1960-talets brittiska popinvasion eller psykedeliska rörelse, han var inte med på Woodstock, No Nukes eller Live Aid.
Morrison må ha banat vägen för superstjärnor som Bruce Springsteen och U2, men kan själv inte jämföras med någon annan.
På Astral Weeks smälter han samman folkmusik och jazz och blues och det hela toppas med en dos keltisk soul. Skivan handlar till viss del om upprepning. Morrison sjunger enstaka ord och fraser om och om igen. "Dry your eye, your eye, your eye" ("Madame George") och "You breathe in, you breathe out, you breathe in, you breathe out" ("Beside You"). Ibland rentav stammar han: "T-t-t-tongue gets t-t-t-t-tied every time I t-t-t-try to s-s-s-speak" ("Cyprus Avenue").
Van Morrison låter lite grand som en predikant i en gospelkyrka, men han är inte ute efter att ge oss några svar eller sanningar. Istället försöker han formulera något som inte låter sig uttryckas i ord. Han tänjer på stavelserna, hummar, grymtar och mumlar och gör precis allt för att ta sig själv och publiken tillbaka till det som en gång var.
Skivans höjdpunkt är den närmare tio minuter långa skildringen av transvestiten Madame George.
Så här avslutar han den berättelsen :

"Say goodbye goodbye goodbye goodbye to Madame George

Dry your eye for Madame George

Wonder why for Madame George
The love's to love the love's to love the love's to love
Say goodbye, goodbye
Get on the train
Get on the train, the train, the train
This is the train, this is the train
Whoa, say goodbye, goodbye
Get on the train, get on the train"

Jag kanske inte förstår exakt vad han menar, men jag rycks varje gång med av den intensiva stämningen och gläds åt att Van Morrison efter 40 år är tillbaka hos Madame George, på Cyprus Avenue.

Janne Adeen

Fredag 14 november 2008 16:21

Kommentarer (0) »

Kommentera »

Tipsa en vän »

Är barnen på väg att flytta ut?
Eller har de redan dragit?
Har du levt en stor del av ditt liv med Bob Dylans "Forever Young" och Bryan Adams "Eighteen till I die"?
Kommer du ihåg vad du ville när du var 20 och känner att det dags att damma av de gamla drömmarna? Börja studera, ta tag i träningen, byta jobb, bli back-packer, ta upp en hobby, skaffa hund, spela golf eller börja med musik?

I så fall är du MITT I LIVET. Och i så fall är det här avdelningen just för dig.

I "MITT I LIVET" levererar Östran/Nyheternas Janne Adeen avspänd läsning för dig som fortfarande har lust – och aptit på livet!

MITT I LIVET
Varje lördag – bara i ÖSTRAN/NYHETERNA

Vill du tipsa om något du tycker vi ska ta upp i Mitt i livet. Skicka ett mail!