Under tre säsonger sände SVT programmet Bosse Bildoktorn i rutan. Så blev Bo Andersson bildoktorn med hela svenska folket. Idag hörs han titt som tätt i radioetern på P4 där lyssnarna kan ringa eller skicka in frågor om bilar och bilproblem.

För det är ju bilar som är Bo Anderssons grej och så har det varit ända sen tioårsåldern

Då hade han precis uppfunnit en evighetsmaskin, men kusinen Göran som förklarade att det inte funkade, fick honom på bättre tankar. Intresset för att skruva isär saker har alltid funnits och Bo Andersson slank in på bilmekanikeryrket.

- Man jobbade på ackord då. Det gick åt mycket tid till felsökning och det var lite otacksamt. Jag hoppade på läraryrket, gick lärarutbildningen och blev lärare i fordonsteknik.

Därefter gled Bo Andersson in på journalistbanan. Morbrodern, Gustav Högberg som flitigt skrev kåserier i Göteborgs-Posten under signaturen Hacko, var en inspiratör.

En ingång till motortidningarnas värld var Bo Anderssons förkärlek och kunskap om gängor.

- Jag forskade om skruvar och muttrar, säger han och ger ett utlägg om allt från BSF-gängan till Edison-gängan som används till glödlampor.

- Det finns hur mycket gängor som helst, förklarar Bo Andersson engagerat och berättar att varje smed förr hade sin egen gänga. Och det var med Joseph Withworth som ett försök gjordes till ett standardsystem.

- Whitworthgängan är urmodern till allt, säger Bo Andersson och förklarar att många andra gängor är en förfining av den.

- Men det finns ett ställe där whitworthgängan är kvar, säger han och går fram till elementet bredvid svarven i garaget.

Just det, i elementets termostat.

I samma garage, där var sak har sin plats, finns naturligtvis en förvaring av gängtappar av olika de slag.

- BA-gängan, det är en söt liten gänga. Det är egentligen en urmakargänga. Engelsmännen gjorde den av en schweizisk gänga. Man hittar den bland annat i medicinska instrument, säger Bo Andersson precis så engagerat som vi vant oss vid i tv. Sen berättar han att han till och med har en kompis i Falkenberg som han byter gängtappar med. Sedan brister han ut i skratt.

Precis som intervjun lätt glider in på olika sidospår har också Bo Anderssons yrkesliv bestått av olika inriktningar, men den gemensamma nämnaren har alltid varit motor.

En biblioteksutställning i Sävsjö på temat motorkonst som Bo Andersson arrangerade fick upp Sveriges Radio Jönköpings intresse i mitten av 90-talet.

Ett par år senare, 1996, blev han uppringd av radion som frågade om han inte ville vara Bildoktorn. Man hade ju redan en djurdoktor och en husdoktor bland annat.

Eget radioprogram alltså och därefter blev det tre säsonger Bosse Bildoktorn i tv-rutan - ett program som lockade många tittare.

Hade du väntat dig en sån uppståndelse kring programmet?

- Jag trodde inte att det skulle bli så stort. Men det var väl att det var en lagom mix. Inte bara att jag bjöd på mig själv men också att produktionsbolaget klippte det till en bra mix.

- Inte just nu vad jag vet.

Det har också blivit ett antal böcker de senaste åren. För två år sedan gavs boken Bosses Bilar ut. Det är en vacker bok i bild och text med många av de bilar som Bo Andersson haft förmånen att stifta bekantskap med genom åren. Fotografierna har han tagit själv och likaså skrivit texten. Det sättet att jobba genomsyrar det mesta av Bo Anderssons produktioner.

- Ska jag göra något vill jag både plåta och skriva själv. Annars får det vara. Det finns ett värde i att själv stå för text och bild för då får man det som man vill, säger han.

Vad kör du själv för bil privat?

- Vi har Rover som bruksbilar. Jag drabbades av engelska sjukan tidigt i mitt liv. Jag har åkt Volvo, Saab, Daf, Nissan, Suzuki, ja vad som helst, men föredrar engelskt.

Till och med köksbordet är engelskt lägger vi märke till.

Vilken är den mest hopplösa bil som nånsin byggts?

- Excalibur, säger Bo Andersson utan att tveka och berättar om den amerikanska biltillverkaren som var förtjust i klassikern Mercedes SSK och startade en egen serietillverkning med chassi och motor från amerikanska standardbilar. Replikan Excalibur är dock inget högvattenmärke i Bo Anderssons ögon.

- Vulgär är den.

Har du några hobbybilar?

- Njae, jag försöker koncentrera mig på sportvagnsbygget nu.

I garaget står nämligen det bilprojekt som äntligen ska bli av.

En skrotfärdig Jaguar XJ6 årsmodell -93 ska få stå som donator till det som är Bo Anderssons nästa stora hobbyprojekt.

Chassit bygger han själv vilket blir en fackverkskonstruktion från vindruta och framåt. Bakåt består stora delar av konstruktionen av honeycomb, ett extremt hållfast och lätt kompositmaterial.

Jaguaren får stå till tjänst med sin motor, en rak sexa.

- Det är den motortyp jag tycker bäst om. Den har en skön gång och lagom många delar. Rent matematiskt finns det tre motorer som har den bästa grundkonstruktionen. Det är den raka sexan, boxer-sexan och V12-motorn. Alla andra är halvmesyrer, säger Bo Andersson.

Växellåda, kardanaxel, bromsar och hjulupphängning tas också från det brittiska flaggskeppet Jaguaren.

Plastkarossen är en avgjutning av den klassiska Austin Healey 3000.

Så när får man se dig och Monica med skinnhuva och glasögon susa runt på de småländska småvägarna?

- Mm, intressant fråga. Vi får väl se, säger Bo Andersson.

Först har han ett bokprojekt som ska avslutas innan bilprojektet drar igång på mer allvar. Även det ska mynna ut i någon form av bok så småningom. Det är tanken. Och under påskhelgen, då det är den stora Elmiamässan Bilsport Performance & Custom Motor Show har Bo Andersson en egen monter där man kan se honom bygga på sin drömbil. Frågan är hur långt han då har kommit. Hustrun Monica, som ger intrycket att vara minst lika motorintresserad som sin make, verkar inte ha något emot att Bo Andersson lägger en del timmar i garaget.

- Han blir vid så gott humör när han får vara där ute och greja, säger hon.

- Mm, det är terapi. Det är det faktiskt, säger bildoktorn.

Fakta / Bosse Bildoktorn

Namn: Bo Andersson

Ålder: Snart 54

Familj: Hustrun Monica, 2 vuxna döttrar, 4 barnbarn

Yrke: Bilmekaniker i botten, skribent, fotograf, föredragshållare

Bor: Skogen utanför Vetland

Amatörbyggarnas besiktningsman

Det är klart att man ska få bygga egna fordon som kan köras i trafik. Det är därför Sveriges Fordonsbyggares Riksorganisation, SFRO, finns. Bosse "Bildoktorn" Andersson är besiktningsman.

Att bygga sin egen sportvagn är många bilentusiasters dröm. Men det har inte alltid varit tillåtet. Under en tid var lagstiftningen sådan att det krävdes krockprov. I praktiken innebar det att man var tvungen att bygga två likadana fordon. Men 1982 bildades SFRO som genom sina besiktningar gör det möjligt att få amatörbyggen godkända.

- Entusiasterna tyckte att det är klart man ska få bygga sina egna bilar för eget bruk, säger Bo Andersson som är en av 20-talet besiktningsmän för SFRO runt om i landet och den besiktningsman som finns närmast Kalmar län när det är dags för kontroll av sitt amatörbyggda eller ombyggda fordon.

Vad är det viktigaste du kollar efter?

- Säkerheten är det viktigaste. Varje bil är ju egentligen en prototyp, säger Bo Andersson och menar att varje fordon kräver en grundlig översyn.

SFRO:s uppgift är alltså att göra en byggbesiktning och kontrollera själva konstruktionen så att den uppfyller de krav som finns ställda. Därför kollas bland annat svetsfogar, materialval, rattstång och bromsar. Fordonet ska stå på hjul, kunna svänga, rulla och fjädra när det är dags för kontroll.

Även en slutbesiktning görs av SFRO där bilen bland annat provkörs.

Själva registreringsbesiktningen står sedan Bilprovningen för i vanlig ordning.

Bo Andersson framhåller vikten av att hela tiden ha en dialog med fordonsbyggaren. Ofta har han email-korrespondens långt innan det är dags för besiktning. Frågor uppkommer ju hela tiden under bilars konstruktion och vad som kan vara tillåtet eller ej.

Vilka är de vanligaste felen du stöter på?

- Ett vanligt fel är att man kombinerar fel däck och fälg. Man säger den här fälgen var snygg utan att kontrollera så att däckdimensionen är korrekt. De som är sämst är däckhandlarna själva, säger Bo Andersson.

Ett annat vanligt och mycket allvarligt fel är att man kombinerar en för stark motor med en för lätt bil.

- Det är framförallt vanligt hos de som bygger hotrods. Regeln säger 15 kilowatt per 100 kilo tjänstevikt. Det betyder 200 hästkrafter per 1 000 kilo, säger Bo Andersson och framhåller att bil och förare ska vara i harmoni och att för mycket motor förstör den harmonin.

Har du några skräckexempel?

- Jag har varit med om att man försökt luras genom att man har en motor som man sedan satt på en jättelik turbo på.

- Men det värsta exemplet är när man byggt en bil av material som man inte vet var det kommer ifrån. Man ska veta exakt vad det är för material och att svetsmetoderna passar just det materialet. Det är vanligt att man köper halvfärdiga byggen och sedan bygger vidare själv utan att veta vad grundkonstruktionen är gjord av. Skrota och bygg nytt är beskedet och det kan vara ganska tufft, säger Bo Andersson och poängterar vikten av att få med en ordentlig materialspecifikation.

Här får Inges dröm sin besiktning

Sedan hösten har Inge Jonsson från Oskarshamn byggt på sin framtida drömbil. Innanmätet från en Mazda Miata sätts ihop med chassi och den klassiska Lotus Super Seven-karossen. Vi var med när Inge Jonsson gjorde första besiktningen hos Bo Andersson.

Många timmars skruvande, svetsande och funderande har resulterat i det som nu verkligen börjar likna en pigg liten roadster. Det enda som fattas är Super Seven-karossen, men den ligger lackerad hemma i garaget.

Inge Jonsson från Oskarshamn har gjort verklighet av en sedan länge gammal dröm.

- Det här måste jag göra innan jag blir för gammal för att uppskatta det. Under gymnasiet var det en kompis som importerade en riktig Super Seven. Så länge tog det för mig att komma till skott, säger Inge Jonsson.

Budgeten ligger på 175 000 kronor och den ser ut att hålla.

Grundstommen är ett kit som kommer från brittiska Westfield Sportscars - en av de största tillverkarna av sådana här kit.

En Mazda Miata -92 har fått donera motor, växellåda, bakaxel och elektronik bland annat.

Det speciella med det här bygget är att det bara finns ytterligare en vänsterstyrd bil till i världen baserad på just Miatan.

Projektet drog igång i september och till sommaren räknar Inge Jonsson med att kunna rulla ut med sitt hemmabygge.

Bo Andersson är grundlig när han går över bilen och dess konstruktion.

Han ser genast ett problem vad gäller chassinumret.

- Där får du problem i Bilprovningen, säger Bo Andersson om det från Westfield instansade chassinumret.

Att lägga över en platta med ett annat chassinummer är dock okej och det får bli lösningen.

- Hur har vi det med deformationszon då, säger Bo Andersson och synar rattstången.

Att få ratten i ansikten vid frontalkollission är inte kul och att konstruktionen kan ta upp en sådan deformation är a och o.

Bo Andersson ber Inge Jonsson plocka bort fjäderpaketet vid höger framhjul. Han lyfter upp hjulet med domkraft och kollar sedan bumpsteer. För mycket bumpsteer innebär att hjulvinkeln ändras för mycket när hjulet fjädrar. På gropiga vägar kan det orsaka att bilen kränger eller till och med sladdar.

- Det ser helt okej ut i det här fallet, säger Bo Andersson innan han synar vidare bland skruvar och bromsslangar.

För Inge Jonssons del är det nu en del detaljer som ska fixas innan det åter är dags för Bo Andersson att kika på bilen vid slutbesiktningen.

Bildoktorns tips

Bildoktorn tipsar om bra att veta

*- Läs alltid instruktionsboken. Ett bra exempel är krockströmbrytaren som är en säkerhetsdetalj vid exempelvis kollision för att förhindra bränslepumpen från att pumpa fram bränsle genom trasiga ledningar. Men krockströmbrytaren kan lösa ut vid kraftiga ryck, till exempel vid färd på skumpiga vägar. Men att hitta krockströmbrytaren när motorn inte går igång kan var knivigt. Läs instruktionsboken.

*- Ha alltid med en rulle silvertejp och en burk universalsprej, typ WD40 eller 5-56 i bilen. Om något sitter löst som borde sitta fast, använd silvertejp. Om något sitter fast som borde sitta löst, använd universalsprej.

*- Jag får punktering i genomsnitt en gång per år, trots att jag alltid köper bästa sortens däck. Jag börjar tro att det är några högre makter som styr våra liv. Moderna bilar saknar ofta reservdäck, men har istället en liten sprayflaska. Den ska alltid ligga på ett varmt ställe. Ligger den kallt saknar den tryck när den väl ska användas.