annonsutrymme
annonsutrymme
Centern har under Maud Olofsson skrämt bort åtskilliga väljare, men inte attraherat särskilt många.Foto: Scanpix
OPINION
Publicerad 100206 08:08.
När centern nu samlar sina styrkor inför årets stora kraftprov är det i en anda av besvikelse och frustration över att regerings- perioden inte givit något utbyte alls.
Maud Olofssons optimistiska utrop på centerkongressen i Kalmar på hösten 2007, att centern i nästa val ska ha fördubblat sitt röstetal till 16 procent av väljarna har devalverats till en förhoppning om att partiet ska klara tio procent i höst och behålla platsen som tredje största parti i riksdagen.
I dag finns inget som tyder på att Centerpartiet ser ut att klara ens den låga målsättningen. Istället får partiet rikta in sig på att ta upp kampen med Kristdemokraterna och Vänsterpartiet om vem som ska undvika jumboplatsen.
Centern var historiskt landsbygdens parti som bars upp av böndernas starka producentorganisationer. Det fanns också en anti-kapitalistisk folklig radikalism som höll distansen åt höger.
Man kunde fungera som en brygga i parlamentet för socialdemokratin, senast manifesterad av att Centern under Olof Johansson inledde ett politiskt samarbete med Göran Persson för att föra Sverige ut ur den ekonomiska krisen på 90-talet.
Valet av Maud Olofssoni tidigt 2000-tal innebar en tydlig kursändring och en rejäl gir högerut. Nu blev socialdemokratin huvudmotståndaren och partiet började flytta sina positioner från fokus på landsbygdens problem till företagarnas.
Med Maud Olofsson i spetsen försöker man till och med att överträffa Svenskt Näringslivs rabiata fackföreningsfiender i sina angrepp på den svenska arbetsmarknadsmodell som byggts upp sedan Saltsjöbadsavtalet.
Varför Maud Olofsson och hennes subalterner är så missnöjda med det svenska avtalssystemet som är världens framgångsrikaste är helt obegripligt. Sverige hade senaste helåret bara 18 konflikter på 3 906 avtal.
När Centern var som störst för drygt 35 år sedan och attraherade var fjärde väljare, så drog man igång en affischkampanj på temat "Centern som tycker som LO".
Nu får man väl istället satsa på en kampanj som säger att "Centern tycker som Svenskt Näringsliv".
Det är svårt att tro att några andra än de fnoskigaste fabrikörerna skulle falla för detta lockrop.
Problemet för Centern är att denna omläggning till att bli högeralliansens högerytter inte ledde till att man i städerna fångade upp några sympatisörer mer än några Timbronissar som häckar runt Stureplan.
Maud Olofsson har inte dragit några konservativa medborgare till sig från högerfållan trots sin klackvändning om kärnkraften.
Ett parti som harambitioner att göra inbrytningar i storstädernas medelklass ska nog inte satsa på fackföreningsfientlighet. Stockholms medelklass utgör tyngdpunkten i de stora tjänstemannafacken SIF och HTF.
De går inte och drömmer om att bli egna företagare. Varför skulle borgerliga tjänstemän satsa på kusinen från landet när de kan luta sig mot den moderate Täbygrabben som försöker vara statsminister för hela folket och inte någon ettrig ytterkantsprofil?
Dessutom finns ju ett renodlat storstadsparti som rottingmajorens att välja på. Centern vinner inget i stan, men tappar sitt traditionella förankring på landsbygden.
Från både höger- och vänstersidan i svensk politiken framhålls nu med bestämdhet att det föreligger två tydliga regeringsalternativ.
De senaste åren har Sverige blivit mer orättvist. Tryggheten har bland annat försämrats för landets äldre befolkning.
Är det någon som gör vågen för det rödgröna valmanifestet? Några skåpmatsförslag som sänkt maxtaxa i förskolan, fri tandvård för de yngre och lagstadgad rätt till heltid som fanns med redan i valrörelsen 2006 har dammats av, men sätter det några hjärtan i brand?
Landstingsrådet Ann Hellenborg (MP) har inte bara bjudit på recept på nybakta bröd under mandatperioden, utan har nu också offentligt morrat över att hennes tilltänka efterträdare Jessica Rydell sitter på Vänsterpartiets Johnny Peterssons kontor och jobbar.
Hör Nyheternas politiska chefredaktör Peter Akinder i en diskussion med SSU-ordföranden Jytte Guteland i radions P1 Morgon.
|
| Hör inslaget här! |
Mindre än ett dygn innan förtidsröstningen inleddes kallade de tre rödgröna partierna i går till presskonferens för att presentera sin gemensamma regeringsplattform.
Det kan inte betecknas som någonting annat än en stor skandal att omsorgstagare i Vimmerby kommuns handikappomsorg tvingats valarbeta för Kristdemokraterna.
Radion avslöjar att mediciner där bäst-före-datum passerats reas ut på Apotek Hjärtat.
Det fanns en tid då svensk politik var enkel att förstå. Allt som Socialdemokraterna var för var Moderaterna emot. Och allt som Socialdemokraterna var emot var Moderaterna för.
En sammanblandning i lördagens krönika ledde till att fel lärarfackboss utnämndes till den veckans aggressivaste lobbyist.
Landstingsrådet Ann Hellenborg (MP) har inte bara bjudit på recept på nybakta bröd under mandatperioden, utan har nu också offentligt morrat över att hennes tilltänka efterträdare Jessica Rydell sitter på Vänsterpartiets Johnny Peterssons kontor och jobbar.
Den ideologiska kamphunden Lars Ohly blev som bekant inbjuden till kronprinsessparets storståtliga bröllop. Som enda partiledare valde han av politiska skäl att tacka nej.
Europa lyser helt med sin frånvaro i årets svenska valrörelse.
Tre veckor till valdagen och fortfarande har inte den Socialdemokratiska valrörelsen lyft från det 30-procentsträsk som man sjönk ner i på försommaren och som man stått och trampat i sedan dess. Varför lyfter inte partiet? Gårdagens Sifo-mätning pekade på 30,8 procent och man får intrycket att även om läget mellan blocken är jämnt, så ser det ut som högeralliansen har medvind. Utsikten att det ska bli fyra år till med Reinfeldt och hans omvända fördelningspolitik med gynnandet av alla som redan har sitt på det torra och missgynnandet av alla utsatta i landet borde väl vara den bästa tändvätskan för alla underprivilegierade, så att de reser sig upp från soffan och masar sig iväg till vallokalen på valdagen. Istället är det de borgerliga som mobiliserar, men valrörelsen pågår ända in i kaklet, eftersom det är 400 000 väljare som inte bestämmer sig förrän på valdagen för vilket parti de ska rösta på. Förra valet skiljde det 120 000 röster, så inget är avgjort än.
Fjärde veckan av valrörelsen införde regeringen Reinfeldt ett nytt begrepp i vårt politiska språk: reformambition.
Här hade Mona Sahlin under lång tid haft klart för sig att hon torsdagen den 26 augusti i årets valrörelse skulle utfrågas av Sveriges Television. Så kom hon till denna dags framträdande utan att kunna ge några besked om den rödgröna politiken i ett flertal frågor: förmögenhetsskatten och vilka villor som ska räknas in, Sveriges militära närvaro i Afghanistan, utrikespolitiken och en reducerad tjänstemoms som plötsligt dök upp.
Den ideologiska kamphunden Lars Ohly blev som bekant inbjuden till kronprinsessparets storståtliga bröllop. Som enda partiledare valde han av politiska skäl att tacka nej.
Det intressanta med politiska besked är inte alltid vad som sägs utan det som bara antyds eller helt utelämnas. Ofta är det i dimman eller bakom draperierna som de kontroversiella frågorna finns och de obekväma förslagen gömmer sig.
Foto: Scanpix
Vänsterledaren Lars Ohly kom med ett rakt och entydigt besked vid sin överläggning med partikamraterna i Kalmar i går.
Ekonomidebatten på tisdagskvällen i SVT blev en förutsägbar och bitvis rätt seg tillställning med det vanliga käbblet.
Så många besked, löften, ambitioner och utspel i årets valrörelse. Det är svårt att få grepp om vad den egentligen handlar om.
Gårdagens opinionsmätning från United Minds - som publicerades i Aftonbladet - gav vid handen att det för närvarande är mycket jämnt mellan de politiska blocken.
Sveriges NyheterLokala annonser från hela landet
|
|
|
|
|
|
|
Sök i webbsidan
annonsutrymme