Nu frisk och fylld av livslust

Helena var i tioårsåldern när hon började att utveckla ätstörningar något som sedan övergick i ett ännu mer destruktivt självskadebeteende. Att svara på varför det blev som det blev är inte alltid så lätt.

- Så länge jag kan minnas har jag mått dåligt. Men det är något jag aldrig har visat, säger Helena.

Helena växte upp med en mamma, en pappa och två bröder i en lite större stad i Sverige. I hemmet förekom det en hel del bråk och det var en stökig uppväxt mycket på grund av de äldre bröderna.

- Jag försökte nog att göra mig osynlig, för att inte ställa till med mer besvär. Mina föräldrar hade ju redan fullt upp med mina bröder.

I skolan mådde hon inte heller så bra. Hon var utanför i klassen under hela sin grundskoletid och blev utsatt för mobbning. Efter vad hon minns, fick hon aldrig någon hjälp i skolan.

- Jag har svårt att tänka mig att ingen såg. Jag minns att det var en lärare som frågade en gång hur jag mådde. Men jag var ju så bra på att ljuga och var rädd att mina föräldrar skulle få veta.

Utåt sett visade Helena aldrig hur hon mådde. Att skära sig blev ett sätt att lätta på trycket, fast bara för en kort stund snart var ångesten tillbaka.

- När jag skar mig så blev jag lugn, jag kunde för en stund fokusera till hundra procent på att skära mig. Jag tänkte inte på varför jag mådde dåligt just när jag skar mig, utan när jag skar var själva skärandet det enda jag tänkte på. Sen när jag var "klar" var det en lättnad i mig för en stund. Det känns bättre en kort stund efter att man har skurit sig, iallafall så var det så för mig. Men efter en stund kom ångesten tillbaka och allting började om från början igen.

Hon dolde skadorna väl och hennes föräldrar upptäckte aldrig såren. Under sin skoltid sökte Helena hjälp hos ungdomsmottagningen ett par gånger. Hon berättade att hon mådde dåligt samtidigt som hon satt där och såg glad ut, något som kanske bidrog till att de inte riktigt tog hennes rop på hjälp på alvar.

- Min mamma började förstå att jag hade ätstörningar, eftersom att jag hetsåt och spydde upp mat. Men när hon konfronterade mig, så ljög jag och sa att allt var bra. Trots det så ville jag ju att mina föräldrar skulle se hur jag mådde.

När Helena slutade gymnasiet började hon på en folkhögskola, där hon läste psykologi och sociologi. Nu mådde hon riktigt dåligt och efter skolan flyttade hon hem till föräldrarna igen.

- Jag berättade för min mamma om vad jag gjorde och hur jag mådde, hon blev väldig ledsen förstårs.

Hösten som följde var svår, kantad av skador, överdoser och självmordstankar. Helena flyttade hemifrån och jobbade heltid. Hon drack så fort hon var ensam. Tidigare hade hon sökt hjälp på vårdcentralen och hade kontakt med en läkare där, som försökte hjälpa henne så gott hon kunde.

- Sen så hamnade jag på psyk på grund av en överdos. Allt var bara mörkt just då. Jag fick vara där några dagar, sedan skrevs jag ut. Jag minns att läkaren tyckte att jag skulle åka hem igen, att jag inte hade där och göra eftersom att min journal var så tunn.

För att få den hjälp hon ville ha, började Helena att utöka sin journal. Hon tog överdoser, fick magpumpas och gjorde sig illa gång på gång. Oftast fick hon bara sin medicin och sedan skrevs hon ut.

- Efter att jag hållit på så ett tag, så var det en läkare som sa att jag borde åka till ett behandlingshem där jag kunde få hjälp. Så jag gjorde det och tänkte först bara stanna i tre månader, men så blev jag kvar.  

I dag bor Helena i en egen bostad och om en månad skrivs hon ut från sitt behandlingshem. Där har hon varit i nästan tre år och kunnat få den hjälp hon behövt, men inte utan ständig kamp om att få vara kvar.

- Det är dyrt med vård på behandlingshem. Jag har fått kämpa för att få ha min plats kvar, varje gång mitt kontrakt ska förnyas har det varit strul.

Att bli frisk har tagit sin tid, men numera står Helena nästan helt och hållet på egna ben.

- Nu känns det väldigt långt bort att jag skulle skada mig. Jag tog ett beslut för ett år sedan att nu får det vara slut och ju längre tid som går, desto längre ifrån känns det.

Helena döljer inte sina armar som är fulla med ärr, från åren då hon mådde som värst.

- Jag tycker inte att det är konstigt, det var mitt enda sätt att hanter att jag mådde dåligt på. Det är inget jag ångrar, jag är inte arg på mig själv. Men jag önskar att jag sluppit. Att jag hade fått hjälp i tid.